Detta år skulle jag till Österrike. Dock inte mitt första besök i detta land, som enligt min mening är också väldigt vacker och turistvänlig.
Som vanligt, så gjorde jag, Mats och Torsten i ordning alla anmälningarna. Detta var också första året vi gjorde det tygmärket som vi sedan skulle fortsätta att ha varje år. Vem som kläckte den idén, det minns jag inte, troligen gjorde vi det gemensamt. Jag hade gjort en del skisser och dem har jag än kvar. Vi frågade inte om sådant varken om SMC: s styrelse eller SVEMO, vi bara gjorde det. Alla fick ju själva betala det.
Jag hade pratat med en granne, Reider Bergman, att om han inte skulle kunna åka med på FIM-rallyt. Han hade aldrig tidigare varit med sådant och åkt bakpå, men han hade tidigare kört någon liten mc. Jag trodde inte från början att han skulle följa med, men när tiden för anmälan kom, så ville han vara med. Han pratade även med sin granne Martin Martebo och även han ville följa med, han hade ju en gammal HD.
På skjutbanan hade jag även pratat med en kompis, Roine Pettersson, han hade nyligen köpt sig en Kawasaki. Han ville också vara med, även om jag var något tveksam i hans fall. Han hade aldrig varit annanstans än i Västerås och Skultuna. Men han ville, inte kunde jag neka det, deltagande är ju frivilligt.
Så kom vi väg alla fyra på tre hojar. Vi gjorde en liten paus i Helsingborg och hälsade på hos min fosterfamilj, Holm, där. Sedan fortsatte vi till Trelleborg för att sedan fortsätta färja över till Travemünde.
Allt gick bra, även för Roine, men jag var något orolig för honom på grund av den stora trafiken. Han hade ju aldrig tidigare varit med om sådant. Mot kvällen kom i närheten av Nürnberg och vi bestämde att övernatta där i närheten. Reider hittade på en anslagstavla ett ställe i Gößweinstein, kurort i Frankischen Alpen.
Vi hittade där ett ledigt hotell för oss 4 och gick därefter ut för att äta och även se på dessa alper i miniatyr. De är kända även så vinet från Frankien. Intressant ställe, det hade jag aldrig läst om eller vetat om, tur att Reider hittade detta stället. Byn är mycket känd kurort och där fanns det flera stora hotell. Tydligen kommer dit massor av besökare, men så var det också speciellt och vackert där.
Nästa morgon kom vi inte så värst långt, inte ens till motorvägen mot Passau då Martebos HD stannade. Han hade ingen ström i batteriet, tydligen laddade inte generatorn eller annars var det något annat. Han blev kvar där för han skulle försöka finna nytt batteri, vi andra fortsatte färden. Jag skulle ju vara framme i Krems i tid för jag hade ett sammanträde att passa.
Efter en lunchpaus i Passau fortsatte vi på den ganska smala vägen till Linz och vidare till motorvägen mot Wien. Där någonstans emellan finns det avtagsväg mot Krems.
Vi var framme på eftermiddagen och i tid så jag hann till sammanträdet. Jag och Reider bodde på Park Hotel som var samtidigt rallycenter. Idrottsplatsen låg där intill men tältplatsen var bra långt borta från Krems. Roine skulle ju tälta, jag undrade ibland hur han klarade sig. Han hade alltid bott hemma hos sin mamma, som också alltid tagit hand om honom.
Det var ett roligt uttryck jag fick av honom. Han sade att det var så trevligt men så mycket annorlunda. Allt var så annorlunda, även bysvalorna sjöng annorlunda. Men det klart de sjöng ju på österrikiska, sade han.
Samlingen för målgången var bara ett par km norr om staden. Det var för första gången vi hade så många deltagare från Sverige. När vi ställde oss för målgång så blev det flera hundra meter lång kolonn, två och två, längs den gatan. Det var nästan bara vi svenskar som gjorde så, dels ville jag försöka att pricka av alla, för att senare i sammanträde kunna tala om hur många vi var, eller vilka som saknades. Det skulle även underlätta för arrangörerna att ta hand om ett land i taget.
Parc Fermé var idrottsplatsen intill Park Hotell. Där fick motorcyklarna stå i tre dagar. Men jag minns inte hur det var med transporterna till camping. Många bodde ju i hotell i staden. Gemensamma tillställningarna var i en stor ölhall som tillhörde till något av stadens bryggerier. Trångt var det och alla såg inte scenen, men gemytligt i alla fall.
Nästa dags utflykt var till Melk längs Donaus norra strand. Vi stannade på ett par ställen, bl.a. i Spitz för att provsmaka viner i lokala vinhusen. Vi gjorde även ett besök i klostret i Melk, jag blev faktiskt imponerad av deras stora bibliotek. Det blev även picnic-lunch på ängen vid Donau. Efteråt kunde man gå i den lilla byn, för stad kunde man väl inte kalla platsen. Många satte i de otaliga serveringar, drack öl och vin och hade det trevligt.
Mot kvällen skulle vi tillbaka och stannade åter i Spitz för kvällens vinheurigen på en vingård. Vi skulle sitta utomhus i trädgården under äppelträden. Alla fick tillbehören och vin fick man dricka så mycket man ville. Det var bara det att allt för många av svenska deltagare nöjde sig inte med vin utan de skulle ha starkare drycker, få anade konsekvenserna. Det var ju så enkelt att köpa det starka Stroh rommet, 80 %, och blanda det med coca-cola. Många av de unga svenska låg under äppelträden och spydde.
Jag fick tillsägelse att göra något åt det, De var redan fulla och jag ansåg inte att det var min plikt att ta hand om dem. De var ju vuxna personer och får ansvara själva för sina gärningar.
Men det var inte slut med det. På nästa Jurymöte blev jag officiellt utskälld för det som hade hänt. Något obegripligt för mig, jag var visserligen officiellt utsedd delegat, men det står ingenstans att jag även skulle vara något slags dadda för sådana som inte ha förstånd själv att hantera spriten.
Detta med svenskarnas supande var ju känt i hela Österrike, alla skidåkare på sportlovet skall till vissa ställen i Österrike och supa och leva rullan. Svenskarna var inte välsedda gäster där. Och nu även motorcyklister, det såg nästan mera illa ut.
Sista dagen var det nationsparad, den organiserades där på stadion, för motorcyklarna var ju där. Jag var inte med, stod bara på trottoaren och tittade.
Efter paraden hade jag tid till att gå litet runt på staden. Där fanns det springbrunn där fick man vin. Alla deltagare hade ju fått till present en liten glasbägare, det var för ändamålet. Naturligtvis var det inte gratis, utom just då för rallydeltagare.
Det blev långa tråkiga sammanträden, jag hann knappast träffa svenskar alls. I dessa möten var det alla de smånationerna som ständigt klagade. Deras kilometerantal var så många km fel, det skulle verifieras och ändras och allt sådant tog tid. Att göra allt för hand, skriva ut nya listor med maskin, duplicera, och kanske göra om allt det 4-5 gånger. Sammanträden kunde ta upp till 10 timmar till anspråk. Jag klagade sällan. När jag såg att vi var klara vinnare i någon klass, då brydde jag mig inte om att påpeka på något. Men om det verkligen gällde första eller andra platsen, då var jag påstridig för att klargöra saken.
Det året vann vi alla de stora klasserna, men det var inte heller så många på den tiden. Prisutdelningen var där på samma hall vid bryggeriet och det var lika trångt. Jag fick hämta massor av priser. Men hur skulle vi få hem alla de. Det behövs ju en bil till det, men vi hade ingen följebil alls.
Jag envisades ju att åka mc även om jag var delegat, alla andra länders delegater åkte bil. Jag tror att österrikarna ordnade hemskickandet på något sätt. Priserna skulle ju till SVEMO i Stockholm, till deras kansli. Vandringspriserna skulle naturligtvis tillbaka nästa år till nästa arrangör.
Nästa morgon skulle vi tillbaka och denna gång hade vi inte sådant brådska. Vi åkte på små vägar, mindre vägar längs Donau och gjorde en avstickare till Ebensee. Där hade jag varit förut och även denna gång stannade vi där för natten. En liten idyllisk stad vid sjön Traumsee, med de höga bergen i bakgrunden. Det blev ett mycket sevärt besök. Nästa dag fortsatte vi på mindre vägar mot Salzburg och vidare till Brechtesgarden på tysk sida. Vi skulle upp till Örnnästet, men dit kunde man inte åka med mc. Man fick ta en buss en bit upp och sedan linbana resten. Vi åkte mc så högt man kunde men vi var aldrig uppe till Örnnästet.
Färden gick vidare på mindre vägar. Reider läste karta åt mig och gav anvisningar. Vi skulle till varje pris undvika München, för där spelades just då VM-final i fotboll. På mindre vägar, nära östtysklands gräns, tog vi oss norrut. Via Bayreuth och Bamberg till Schweinfurt, där vi skulle stanna för natten. Vi hittade alldeles vid torget ett värdshus och vi gick in och fråga.
Är ni holländare, frågade de, men vi förklarade att vi var svenskar. Då fick vi komma in och fick rum där. Det var nämligen holländarna som spelade mot västtyskar i finalen just då, när vi kom.
Vi blev bjudna på öl och kall vildsvinsstek och hade det rätt trevligt bland de stojiga tyskarna. Men innan dess hade vi fått köra motorcyklarna in på en gård, där de var säkra för den natten. Vi kunde inte sitta inne i det livet utan vi gick ut. Snart upptäckte vi att där i staden fanns flera minnen efter 30-åriga kriget. En av huvudgatorna heter Schwedenstraße och strax utanför byn, i ett litet dunge, fanns det riktigt minnesmärke från den tiden.
Nästa morgon, när vi skulle fortsätta, hittade vi ingen människa. Tyskarna hade festat hela den natten deras vinst och nu sov alla. Hade vi bara fått ut motorcyklarna, men vi visste inte vem som hade nycklarna, så vi kunde inte komma åt dem. Till slut kom det en människa och han kunde öppna den grinden. Vi ställde motorcyklarna utanför värdshuset, jag smorde och spände kedjan och kollade att allt var i ordning. Då upptäckte att Roines kedja hängde så mycket att det nästan släpade marken.
Jag frågade om han inte brukade spänna kedjan. Skall man göra sådant, sade han, han hade aldrig spänt eller smort kedjan, men så var det också hans första mc. Jag tänkte på vilken olycka som kunde hända när vi kommer till motorvägen och farterna blir högre.
Till slut kom värdshuset ägare och vi fick frukost och kunde betala. Nu skulle vi köra hela vägen till Travemünde och sedan färjan över till Trelleborg. Utanför Helsingborg skildes vi från Roine, han skulle ju tillbaka till Västerås. Jag tänkte att, hoppas han hittar, han har ju aldrig varit ute själv i den stora världen.
Jag skulle till Lerum och träffa där Björklund i MC-Nytt, Reider och Martebo skulle stanna hos sina familjer i Varberg, där de hade hyr stuga för sommaren. Jag fortsatte småningom hem och det blev skriverier, som vanligt, i den lokala tidningen. Något intressant tycktes det ändå vara med oss FIM-rally åkare.
Text: Aimo Nietosvuori