Detta år skulle FIM-rallyt organiseras av Holland, i en liten stad nära Belgiska gränsen. Nu var det nära nog för oss Svenskar så det kanske skulle komma flera deltagare.
Jag frågade även Britta om hon kunde tänka sig att följa med, för Ulf skull. De skulle i så fall ha bilen med sig med ev. saker vi hade i bilen. Och så blev det till slut. Detta skulle bli mitt 5:e FIM-rally och jag skulle efter detta få min första Meritum-märke.
Vi åkte i väg, jag med min Laverda och Britta och Ulf med ”Laban”, en Citroën 4L. Först till Påryd, till Brittas hem. Vi stannade där en natt för att träffa släkten. Därifrån fortsatte vi via Småland ned till Trelleborg. Färjan över därifrån till Travemünde. Och allt gick ju bra, resan ned och överfarten också.
Men vi hade inte kommit långt alls från hamnen då min kopplingsvajer släppte och där stod jag. Som tur det var så fanns där en bilverkstad alldeles i närheten, så jag gick dit in och frågade. Jodå, de skulle laga vajern om jag tog den loss från motorcykeln.
Det tog tid, jag var inte så värst kunnig i reparationer, men klarade av det ändå till slut. Jag fick vajern lagad, men de hade avkortat själva kabeln på vajern, för mycket, så nu fick jag hitta på egna lösningar för att få det fungera. Men till slut gick även det.
Något försenade fortsatte vi färden mot Düsseldorf, för jag hade ju beställt hotellrum där för oss. Det var motorväg det mesta och vädret var i början rätt så bra. Men på eftermiddagen kom det flera häftiga åskskurar. Men vi fortsatte även om mina skinnkläder var genomblöta. Vi hade inte så många pauser, vi skulle hinna vara framme före kvällen. Och till slut var vi där, vid stadsgränsen stannade vi för att leta rätt på adressen.
Då märkte jag att jag hade fel, det var i Dortmund vi skulle övernatta, jag hade haft helt fel angående staden. Men bådas namn började ju i alla fall med D. Nu var vi tvungna att åka tillbaka så där 30-40 km och det började bli kväll. Efter mycket frågande hittade vi tillbaka på Bundesstrasse 1 och faktiskt hittade även det lilla hotellet där vi skulle bo.
Det blev sen måltid för oss och efter 2 öl var jag också borta. Jag var så trött att jag somnade direkt. Det hade varit ansträngande dag för mig, mest för att jag hade hela tiden ansvar att Britta hängde med och inte tappade bort mig.
Nästa dag var vädret vackert, mina skinnkläder hade också torkat något och vi hade inte så långt kvar. Vi åkte i Holland på mindre vägar och gjorde en del pauser. Bland annat besökte vi en djurpark vid någonstans längs vägen.
När vi nådde till Middleburg fick jag besked att jag skulle bo i ett hotell i Goes, ca 40 km från Middleburg. Det tyckte jag att det var allt för långt borta, så vi fann ett hotell alldeles vid torget i staden och dit tog vi oss in. Själva målgången var ju just på det torget. Det blev bra, men jag hade betalat hotellet där på andra stället, så nu fick jag betala en gång till.
Mötesplatsen för oss svenskar var bara några km utanför staden. Alla svenskarna kom dit i tid och vi hade i bilen t-shirt till alla deltagare. Dem hade Lelles i Uppsala ordnat och bekostat. En mc-polis skulle sedan eskortera oss till mål. Där hände inget speciellt, park fermé, som vanligt, men ingen annat.
Vi hade gemensamma måltider i en stor hall ganska centralt i staden, den tillhörde tydligen till något bryggeri. Men de som campade, det vet jag inte om hur det fungerade för dem. Dessutom var det väldigt många som bodde i någon annan stad, ett par mils avstånd från Middleburg, hur det fungerade för dem. Det minns jag inte numera.
Hela rallyt var ganska så intetsägande, välorganiserad, men inte mycket att komma ihåg. Utflykten, först i bussar till ett ställe där vi lastades i två stora båtar. Italienarna i egen båt, det var bra att få slippa deras ständiga snatter.
Båtarna åkte i Holland i deras flod och kanalsystem genom vackra nejder och byar. På båten serverades det lunch, men annars var det passivt deltagande flera timmar. Visst kunde man dricka öl och sådant, men de flesta satte bara passiva och tittade ut.
Ulf gick runt och pratade med alla, han var ju livlig unge och hade inga kontaktsvårigheter. Men ett par jugoslaver lurade honom. Han hade ju fått en massa olika medaljer och märken från olika deltagare, alla dessa märken lurade de två jugoslaver av honom. Ganska nedrigt gjort, två vuxna män lurar en grabb på 12 år på alla hans märken. Efter den händelsen har jag väldigt svårt att finna något som helst förtroende för jugoslaver i allmänhet. Ulf fick en hel del nya och han glömde snart händelsen, men de två jugoslaver undvek mig resten av båtfärden.
Vi var tillbaka mot kvällningen och det var åter gemensam måltid i den stora samlingslokalen. Jag var bjuden på supé som gäst hos den holländska federationen. En fin middag i en liten restaurang, så jag vet inte vilket program de andra hade. Jag fick i alla fall till present en liten tallrik av Delf porslin, fint och dyrt och ett speciellt minne från Middleburg.
Sista dagen var det ”Ringridrerij” ett slags turnétävlingar med ryttare. Prisutdelning på kvällen, men om vi fick några priser, Jo, Prix Italia för förare under 21 år. Annars fick vi bara andra placeringar, bl.a. i Challenge FIM. Italien var storvinnare det året. Deltagarantalet var bara 650, men det var ganska så vanligt på den tiden. Detta med FIM-rallyt hade inte kommit riktigt ”på modet” än.
Hemåt gick allt enklare men det blev en övernattning i Lübeck. Vi hade beställt hotell där för säkerhetens skull. Dit kom även Ulla och Stefan Lodesten, och då de inte hittade hotellrum i staden, fick de dela rum med oss. Hur låg de egentligen, det minns jag inte. Kanske på golvet. Nästa morgon färja från Travemünde till Trelleborg och sedan raka vägen hem.
När jag nu efteråt läser reportaget i VLT, kan man konstatera massor av osanningar och fel i artikeln. Jag funderar ibland varifrån journalisterna får allting. Jag har ju ändå berättat dem ganska detaljrikt allting, men de vränger ibland saker och ting, eller lyssnar inte ordentligt.
Vi åkte hem direkt utan att besöka morfar i Kalmar.
Text: Aimo Nietosvuori