Det blev nytt år och ny sommar och även nytt FIM-rally. Jag borde ha fått nog i detta lag, men jag beslöt att fortsätta ändå. Det var ju ändå jag som satt stenen i rullningen, så nu får jag väl ta konsekvenserna för det. Men det var trevligt på något sätt i alla fall och främsta orsaken var nog det, att hitta något verkligt program för organisationen vars ordförande jag var fortfarande.
Jag anmälde mig och detta år fick jag faktiskt reglerna hemskickade, så jag kunde få dem översatta och kunde själv tolka regelverket.
Jag hade hela tiden pratat om FIM-rallyt, så snart jag träffade på några knuttar någonstans och oftast med dåligt resultat. Det var inte så värst intressant för de flest, de skulle till sina träffar där man kunde ”supa” och sådant. FIM-rallyt var i mångas ögon något för förnämt och sådant passade inte för dem. Knuttarna var inte än riktigt accepterade i samhället, men undra på det som de ibland bar sig åt. Men egentligen var det inget fel på dem, de hade bara annorlunda värderingar på vissa saker och ting, och hojen var deras käraste ägodel.
Jag hade redan året innan planerat för mitt deltagande och hoppades på att även få några med mig till Polen. Men jag visste inte alls vilka som skulle vara med, jag fick helt enkelt inga upplysningar om sådant, ändå blev jag utsedd som Sveriges representant där i Krakow, nu tredje gången.
Så jag startade min resa från Västerås, det var vacker sommardag och varmt. Jag hade även en ny mc, en Laverda 650 ccm. Hasse Blomqvist hos Lelles i Uppsala hade övertalat mig och jag köpte denna helt okända motorcykel. Och den var dyr, mycket dyrare än många andra. Men jag fick ett bra pris, kanske påverkade det att jag var SMC: s ordförande. Kanske gjorde jag reklam för detta nya märke genom att använda motorcykeln. I alla fall fick jag bra rabatter hos Lelles.
Vid Skillingaryd i Småland hamnade jag in i ett åskväder. Det verkade vara väldigt lokalt, för inne i Skillingaryd regnade det inte. Men bara 2 km utanför regnade det så att jag var tvungen att stanna för att söka skydd. Jag hade visserligen regnkläder, ett slags överdragskläder, med mig, men ville inte ta dem på mig. Det var ju ändå bara en åskskur och den går säkert fort över.
Jag satte under en gran och regnet öste ned. Bara ett par hundra meter bortom fanns det en mack och jag ville minnas att där fanns även ett litet fik. Jag kunde ju ta en kopp kaffe, medan jag väntade att regnet skulle gå över. Men när jag kom dit så fanns det inget kafé där, den var stängt för gott. I stället fanns det en kiosk. Jag stannade och köpte mig en ask cigaretter och tändstickor. Jag hade ju slutat röka för 5 år sedan. Men nu, där under granen i Småländska skogen började jag röka igen. Ganska vansinnigt egentligen, vad ett åskväder egentligen kan åstadkomma.
När jag rökt 2 – 3 cigaretter och det inte än slutat regna, beslöt jag att ändå fortsätta. Jag tog till slut på mig mina regnkläder och så i väg vidare mot Ystad. När jag hade kört bara 3 – 4 km, så var det alldeles torrt. Där hade det inte regnat alls, så lokalt var det åskvädret. Och på köpet lärde jag mig att röka igen.
Jag kom i god tid i alla fall till Ystad, färjan till Swinoujscie skulle gå på kvällen och nästa morgon skulle vi vara framme. I hamnen träffade jag en tidigare bekant ”Taxi-Svenne” från Stockholm. Han hette egentligen Sven Jonsson, jag vet inte varifrån smeknamnet kommit. Jag hade känt honom sedan av SMC:s första år, han var med bl.a. vid första träffen vid Karlskoga motorstadion. Jag hade träffat honom då och då vid olika träffar och han hade faktiskt övernattat hos mig en gång i Västerås.
Jag gillade inte riktigt hans stil, men nu var han också på väg till FIM-rallyt detta år. Det blev en hel del diskussioner innan vi kom ombord och nästa morgon följdes vi åt. Det kändes på något sätt tryggare att resa tillsammans i detta okända land. Jag hade inte varit i Polen tidigare.
Allting var annorlunda, trafiken vägarna, byarna, ja allt. Jag hade hört om Polen, folk åkte dit för att handla billigt och att supa och leva runt väldigt billigt. Men vi skulle ju till Syd Polen, en hel dagsetapp även för en motorcyklist. För det gick inte att köra fort, det var allt för många häst- och oxkärror på vägen. Och de kunde korsa vägen när som helst och var som hels utan någon förvarning.
Vi passerade Szczecin utanför, som tur det var. Men där vid vägkanterna var det massor av svartväxlare. Jag blivit varnad för dem, många hade blivit lurade med falska gamla pengar, eller att man inte fått så mycket man kommit överens om. Dessutom gillrade även polisen sådana fällor. I en del andra bilar väntade prostituerade och erbjöd sina tjänster. Vad äckligt egentligen.
Vi kom till den första större staden Gorzow Wielkopolski och beslutade att stanna där någonstans för att äta lunch. Det var verkligen bökigt att komma igenom den staden, dessutom var skyltningen nästan obefintlig. Men vi kom igenom den värsta delen och där vid en park såg vi en skylt, ”Restaurang”. Vi stannade där och gick in. Det var ett slags självservering och vi ställde oss i kön.
Vad som bjöds, det kunde vi inte läsa, men något ätbart fanns det säkert. När vi var nästan framme, det var bara en före oss, då stängde man serveringen. Vad då, var maten slut eller vad var detta. Han före oss och vi stod där som fånar och väntade. Då kom det till slut fram en kille som på tyska förklarade för oss att nu hade personalen en timmes lunchrast. Socialistisk jämlikhet. Därför stängde man serveringen. Sådant hade jag aldrig varit med om, men kanske är det så i dessa kommunistländer, ett slags jämlikhet eller demokrati, kalla det vad du vill.
Vi kunde inte stanna där en timme och vänta så vi gick. I parken, bredvid våra motorcyklar, fanns det en kiosk. Vi gick fram och frågade om de hade något till livs. Det enda vi hittade var torra kex och det fick duga. Men vi ville även köpa en pilsner till det. Men det gick inte. Hon i kiosken förklarade för oss på dåligt tyska att motorfordonsförare inte fick dricka öl, det var för starkt. Hon fick helt enkelt inte sälja för oss. Men efter något tjat fick vi köpa öl om vi gick in i parkens buskar för att dricka ölet, så att ingen skulle se det. Och så gjorde vi.
Det var stora halvlitrars flaskor och väldigt stark, så man blev faktiskt något snurrig av det. Vi kunde inte fortsätta direkt, utan stannade i parken ett tag. Hade vi nu fått riktigt mat, så hade det inte varit någonting, men vi var urhungriga och dricka så mycket öl med tom mage, det klart att det kändes.
Vi fortsatte småningom efter att ha tagit bra promenad där i parken för att nyktra till. Efter att vi har kört en bit så kärvade min hastighetsmätarvajer och vi var tvungna att montera bort hela. Så resten av resan fick jag köra ”på känn”, det kändes tråkigt för motorcykeln var ju helt ny.
Vägen var på sina ställen som motorväg, det klart att Hitler hann även med sådant under ockupationstiden. Men vägen tog plötsligen slut mitt på en åker och det ledde bara en small kärrhjulsspår vidare. Nu var vägen verkligen dålig och smal och krokig. Hur skulle vi hinna komma fram till Krakow den dagen.? Vi försökte köra så fort vi bara kunde och vågade
Mot kvällen kom vi de stora industristäderna i söder. Oändligt stora sotiga städer och nästan mörklagda. Och alla bilarna körde med parkeringsljus, och alla blinkade för oss med sina ljus, vi använde, som sig bör, halvljus. Det var rent av livsfarligt att köra, man såg inte mycket i det totala mörkret. Vi kom igenom Bytom och Katowice och något mera jag inte minns. Till slut var vi ute på landsvägen igen. Där strax utanför träffade vi ett gäng svenska, också på väg till FIM-rallyt. Jag kände även några av dem, Skåningar från Helsingborg. De letade efter tältplats, men där i mörker var det ju omöjligt att finna sådant. Jag visste inte heller ifall det fanns några tältplatser i Polen.
Jag hade hotellrum reserverad i Krakow, men jag skulle inte hinna dit den kvällen. ”Taxi-Svenne” skulle fortsätta till nästa by, men jag stannade med de andra eftersom de erbjöd för mig att kunna ”kinesa” i någons tält den natten. De delade med sig även av kaffe och smörgåsar, så någon middag blev det inte den dagen. Jag hade ju inga campinggrejor med mig, jag brukade ju inte tälta, utan bo på hotell eller på annat liknande sätt.
Vi slog upp tälten i skogskanten, en bit från vägen, och eftersom vi var så pass många, var vi inte heller rädda att det skulle hända något. Trafiken tystnade också, det fanns helt enkelt många bilar i Polen.
Nästa morgon fortsatte vi fram till Krakow, med gemensamma krafter hittade vi samlingsplatsen. Det var ingen gemensam körning till mål, utan när vi nådde samlingsplatsen, var vi i mål. Sedan kördes jag till hotellet, Hotell Krakowje, en bit från centrum. Där fanns det en del svenskar, även Tage Magnusson från SVEMO och Per Grönvall från Monark i Varberg. Men även andra svenskar, jag minns inte bara vilka. På den tiden fick man inga deltagarlistor, det skulle ha underlättat en hel del.
Jag fick mitt rum och hann bara byta om mig, när arrangörerna hämtade mig, det var jurysammanträde. Vad som sades där, det vet jag inget om, allt var på polska eller på franska. Men jag hade denna gång läst mera, om priser och sådant, men av annat förstod jag ingenting. Till slut försökte en tysk förklara för mig vad som skulle hända, och det var nästa dags utflykt.
Det skulle även vara gemensam middag den kvällen men jag föredrog att äta på hotellet. Om det förekom någon officiell öppning, det vet jag inte, men sådant hände inte under de första åren jag deltog. Det viktigaste programmet var ju utflykten och avslutningen sista dagen.
Efter första kvällens middag gick jag ned i hotellets nattklubb. Där satte Tage och Per samt en hel del andra svenskar. Det kördes samtidigt bilrally där i trakterna, så därför fanns det flera svenskar där. Jag hamnade i alla fall tillsammans med Tage och Per och de avslöjade för mig, hur de planerat skoja med mig.
Av portier hade de fått reda på vilket rum jag skulle få. Genom att muta städerskan kunde de smyga in i det rummet mitt på natten, de skulle nämligen klippa av ena sidan av min mustasch. Men i det rummet bodde helt främmande italienare och det blev jäkla liv där på natten. Hur de förklarade allt det, det fick jag aldrig reda på. Men jag klarade mig från deras ”joker” på grund av att jag ”kinesade” i ett tält natten innan.
Men Per hade ju andra lika tråkiga saker för sig, ett slags uppkomlings fasoner vill jag påstå. Han klippte av slipsar för ett par andra killar, vilket sabla dumt nöje. Att han kanske har råd att köpa en ny slips varje dag kan väl hände, men de som är på resande fot, de har inte dussinvis slipsar med sig. Ganska billigt beteende tycker jag.
Nästa morgon hämtades vi alla på hotellet med bussar och kördes till en flodstrand. Där skulle det bli en flodfärd i forsar i floden Dunajev. Fem smala lådformade båtar bands ihop med rep och man stoppade granris emellan som tätning. Två plankor tvärs över i akter och där fick plats 10 personer. En man i fören med långt stör och en i aktern skötte om farkosten, så vi inte skulle hamna på stenar i forsarna. Jag skulle var tuff och sitta ytterst, men det fick jag ångra så småningom.
Allt gick bra i början, det gick inte fort heller. Floden var ganska bred men grund på sina ställen. Någonstans där i början stod det en man i vadarbyxor mitt i floden och spelade fiol. Förbipasserande kastade pengar till honom, men vad dumt. Inte kunde han fånga sådant och inte heller plocka upp det efteråt. Pengarna följde ju förstås strömmen.
Det började regna också. Det hade sett mulet ut tidigare, men nu började det droppa. Inte mycket i början, men regnet tilltog ju längre vi hann. Någon hade regnrockar med sig och dem försökte se täcka över oss så gott det gick. Och i de riktiga forsarna stänkte det upp vatten vid kanten där jag satt, så hela min vänstra skinka och byxorna var genomblöta.
Men till slut började detta bli enformigt. Vi hade nu suttit i denna farkost ett par timmar och det småregnade hela tiden. Jag frös, speciellt min vänstra sida, den var ju genomblöt. Och plötsligen blev de höga berg runt om och forsarna blev häftigare, Stundom trodde jag att vi skulle kollidera med de branta bergen på sidorna, men vi kom igenom och så var även hela äventyret strax slut.
Där vid stranden väntade bussarna och vi kördes till närmsta staden, Nowy Sacz. Det var på tiden. Alla var nedkylda och hungriga och där fick vi en härlig lunch i flera olika hotell. Under tiden hann även kläderna torka något och det var inte så kallt mera. Regnet slutade också småningom, men det var mulet ändå.
Efter den lunchen var det mening att alla skulle gå runt i den staden och se vad som fanns där. Säkert fanns den mycket intressant, men jag var inte riktigt upplagt för det. Berodde förstås på at jag frös än. Jag satte med en del andra jurymedlemmar i ett café och vi drack varm glögg. Den var inte som den svenska glöggen, den var färglös och smakade annorlunda. Men gott var det och värmde även gott. Det blev några stycken sådana tillsammans Stienlet, FIM: s starka man och has fru.
Mot kvällen skulle vi tillbaka till flodstranden, där fanns det iordninggjorda stora brasor. Vi skulle grilla där korv. Jag hade hittat vår guide, Ewa Kryziac, och hon hjälpte mig och andra svenskar med kvällens begivenheter. Alla fick även små flaskor vodka och stora flaskor öl. Korv så mycket man ville grilla, ganska starkt kryddat korv.
Men regnet hängde än i luften och det var rent av kyligt, trots att det var juli-månad. Trevligt var det på sitt sätt men jag tror att alla längtade tillbaka till hotellen eller tälten. Alla ville byta om efter den långa dagen och att komma till ro. Det hade ju varit en hel del annorlunda upplevelser den dagen.
Vi lastades i bussar för återfärd till Krakow, en resa som tog mins ett par timma i nattens mörker. Jag satte med vår guide Ewa och försökte konversera med henne med mina dåliga språkkunskaper. Hon var som de flesta damerna från Polen den tiden, intresserad av mig (?) Hon var konststuderande från Warszawa. Jag fick en akvarell av henne, ifall jag ville köpa den, men betala senare. Målningen var inte i min smak, den var ingenting. Men det kunde jag ju inte säga henne så bara rakt i ansiktet. Vi försökte prata men till slut tog tröttheten överhand och hela bussen sövde resten av resan. Vid ettiden var vi tillbaka.
Nästa dag åkte vi allesammans till en nationalpark Ojcow, bara ett par mil utanför staden. Där hade man underhållning för oss, folkdanser och vackert klädda polacker i traktens nationala dräkter. Speciellt intressanta var bergsmän med sina breda bälten med dithörande rep.
Jag blev där presenterad till holländska militärattachén. Det var ganska så märkligt, jag hade ju inget med militären att göra. Men han var gift med en svenska, Karin Rebel från Ystad. Inga personer jag kände och hade inget att göra med heller. Då tänkte jag inte så mycket på det, men jag skulle ju råka ut för den även senare. Där i parken fick vi igen korv att grilla så mycket vi ville samt både öl och vodka så mycket man bara ville och klarade av.
Då folkdansarna hade gjort sitt så kom de ned och bjöd oss att dansa med. Jag undvek dem och gick ut och träffade där ett par mc-poliser med sina MZ. Först fick jag inte fotografera dem alls eller att de ville prata med mig. Men efter en stund gick allt bra och till slut fick jag även ta en bild av dem. Jag var ju ingen spion, bara en vanlig turist i detta land.
På eftermiddagen var det jurysammanträde och jag hämtades med bil dit för att delta. Efter den röriga sammankomsten fick vi åka till stadens centrum för en guidad tur där. Vad vi egentligen fick se där, det minns jag inte och hela guidningen var bara på polska. Jag tror att ingen av oss i juryn fick särskilt mycket av det hela, inte mer att man fick se alla dessa gamla och säkerligen berömda byggnader.
På kvällen hade vi avslutning i en stor restaurang med stor scen. Jag blev placerad vid ett speciellt bord med just denna samma militärattaché och hans fru. Det var förstås lätt för mig för jag kunde faktiskt tala svenska med dem hela tiden. Alla satte för övrigt vid mindre bord, 8 personer vid varje bord. Maten serverades och på bordet fanns det flera flaskor vodka men även öl och vatten. Tog en flaska vodka slut, kom man genast med en ny. Detta var alldeles för mycket, för en del drack faktiskt alldeles för mycket. Jag har aldrig varit intresserad av att supa mig full. Jag vill veta vad som händer runt om mig och med mig, men jag kan smutta något.
Karin Rebel ville att jag skulle hålla kontakten med dem. Jag vet inte varför, hon var ju ändå helt obekant person för mig, hon hörde till den diplomatiska kåren och var inte motorcyklist heller. Hur som helst så fick jag adressen till dem för all post gick ju speciell diplomatpost till Polen.
Uppträdandet den kvällen var helt enkelt fantastisk. Det var Warszawa teaterns balett med minst 200 personer. Det var mest folkdanser av olika slag, men klädesprakten var enorm. Jag har aldrig tidigare på så kort tid sett så många olika folkdräkter, Jag gillade verkligen det uppträdandet. Det hela tog nästan ett par timmar, men när man ser något oväntat så är tiden ändå allt för kort. Vad som hände i prisutdelningen har blivit bara gissning, för vi vann ju inga priser. Varje nation får förstås hederspris, men det var inget märkvärdigt för oss.
Festen fortsatte sent på natten men jag bad att bli körd till hotellet. Jag ville vila ut, för nästa dag skulle jag tillbaka och vägen är inte så enkel heller. Jag hade pratat med Tage och Per att eventuellt göra dem sällskap. Deras fruar var där också men åkte i bil. De var inte heller med på sista dagens utflykt, i stället hade de kört med deras bil till Zakopane. Jag vet inte vilket intresse de hade av FIM-rallyt, jag tror att det var bara SVEMO: s intresse att ta över hela SMC.
På morgonen träffade jag dem utanför hotellet och frågade hur långt de hade tänkt sig att köra den dagen. Då fick jag reda på att de hade per telex beställt hotellrum i Szczecin. Jag gick då in till receptionen och bad dem att ringa och beställa rum även för mig i samma hotell. Receptionisten försökte men alla telefonväxlar var inte än öppna, det var ju söndagsmorgon, så de lovade att ringa så snart alla växlarna var öppna. Men jag fick förstås ingen bekräftelse för min beställning.
Vi begav oss i väg och faktiskt dessa två, Tage och Per körde fort, fortare än vad jag brukar göra. Stundom var det rent av svårt att hänga med dem på grund av de hala vägarna. Det kom nämligen små regnskurar som gjorde vägarna såphala. Jag var faktiskt rädd många gånger. Det fanns även en hel del hastighetskontroller, men som tur så åkte vi aldrig fast. Men på andra sidan var böterna väldigt låga enligt våra mått, ca 5 – 6 Kr per tillfälle.
Vi fick åka ihärdigt men mot kvällen kom vi i alla fall fram till Szczecin och hittade även hotellet i fråga. Per och Magnus stannade utanför hotellet och klev in. Jag var osäker om min rumsbeställning, så jag smög runt hörnet och parkerade där. Därefter gick jag in också.
Där inne var det jäkla liv. Inte hade deras reservation kommit fram, trots att de använt telefax. De hade faktiskt papper på att de reserverat rum, men det fanns inga reservationer där för dem. Undra på att de var arga. Jag skulle följa dem ut, men portiern frågade även mig. Inte trodde att min beställning hade kommit fram, men se, det hade faktiskt hänt. Jag hade rum reserverat där i det hotellet.
Jag följde ändå grabbarna ut och där utanför var det nytt gräl. Per och Tage hade parkerat sina motorcyklar framför entrén, men där var det faktiskt stoppförbud. Två poliser stod där och skrev böter. Inte för att det kostade så värst mycket, bara några kronor, men ändå. Och nu skulle de ut för att söka sig bostad för natten. (Deras damer i följebilen fick också böter).
Min mc stod bakom hörnet och jag frågade om poliserna var jag kunde parkera min mc för natten. De hänvisade mig till bevakad parkering på andra sidan gatan. Det hade blivit sen och jag var hungrig. Hotellet hade faktiskt ingen mat, ingen restaurang, det var bara ett hotell. Jag gick ut för att ev. finna en korvkiosk eller liknande. Men jag blev formligen attackerad av flera prostituerade. De frågade mig rakt ut om jag ville.... Jag var helt oförstående, och även om jag hört talas om det, så hade jag aldrig trott hur det var. Att så öppet raggade svenska karlar, för att tjäna litet med pengar. Nej tack blev svaret hela tiden och jag hittade inte heller någon mat den natten.
Nästa dag körde jag ensam till Swinoujscie, (Swinemünde) utan att träffa de andra som varit med på resan. Kanske tog de en tidigare eller senare färja. Och vart Taxi-Svenne tog vägen, det vet jag inte om. Jag träffade inte heller andra svenskar som hade varit med om FIM-rallyt, med de flesta skulle ju fortsätts sina semestrar någonstans i Europa. Men jag har aldrig haft riktigt med tid att stanna borta allt för länge. Jag har ju firma att sköta.
Från Tage och Per hörde jag ingenting förrän nästa år när jag skulle anmäla mig till FIM-rallyt.
Hur resten av resan gick på den svenska sidan, det minns jag inte. Som regel hade man alltid då bråttom hem, man knappast stannade något och jag hade ju varit borta över en vecka, så jag längtade hem och bort från det tråkiga landet. Där militären och polisen härskar överallt. Nästa år skulle jag till Tjeckoslovakien, en öststat igen och inte så långt från Polen.
Text: Aimo Nietosvuori