Att köra MC på grus

Allt fler köper motorcyklar som är avsedda för körning på både asfalt och grus. Här kommer tips och råd från SMC School om att köra MC på grus. m

Asfalt är ett statiskt underlag. Den kan vara grov, fin, bucklig eller slät men det är dock asfalt. Grus däremot är inget klart definierat begrepp. Det finns mängder med olika sorters underlag som vi beskriver som ”grus”. Hårdpackat som betong, hårdpackat med rullgrus ovanpå, hårt i hjulspåren men löst runtomkring, lösgrus som är fast, mindre fast, löst, mjukt hela vägen till sand, jord, gräs, lera och kombinationer av alla dessa varianter.

Asfalt kan vara torr eller blöt, varm eller kall, vilket påverkar fästet lite grann i de normala farterna vi kör på en landsväg. På en grusväg så kan en enkel regnskur få ett bra fäste att övergå till rena såpan. På våren är i regel grusvägarna vattensjuka, mjuka och leriga. Samma väg som på sommaren kan vara stenhård och spårig, speciellt om det är många bilar och andra tyngre fordon som har kört på vägen under våren när det var mjukt. Senare på hösten kan vägunderhållaren ha ”sladdat” vägen så den är jämn och mjuk och full med rullgrus.

Alla dessa varierande förutsättningar ställer högre krav på föraren av motorcykeln, framförallt när det gäller planeringen under färd. Det är viktigt att lära sig att läsa av underlaget så att man snabbt kan anpassa farten och körtekniken och hela tiden vara beredd på att underlaget kan förändras.

Varför svajar motorcykeln?
Det första man måste acceptera är att motorcykeln inte är lika stabil på lösa underlag som den är på asfalt. Beroende på hur löst eller hårt underlaget är så kan motorcykeln ”orma” sig och svaja, vilket är helt normalt. Den ska bete sig på det sättet och det beror på hur ett tvåhjuligt fordon fungerar, vilket förklaras i Full Kontroll. 

Fördelen med det här svajandet är just den positiva egenskapen att motorcykeln är självstabiliserande, strävan är att alltid gå rakt fram, vilket innebär att den också vill häva en sladd helt automatiskt. Det viktiga här är att komma ihåg att motorcykeln är mycket bättre på att vara motorcykel än vad vi människor är, så låt den göra sitt jobb, hindra den inte genom att hålla hårt i styret för att försöka stoppa den här rörelsen.
När man har kört ett tag på grusväg och blivit van med det så slutar man också att tänka på den här lite ormande rörelsen, då börjar man också att slappna av och låter motorcykeln leva och sköta sig själv, och det är då som det roliga börjar.

Motorcykeln
Alla motorcyklar går bra på grusväg, det ligger i fordonets natur med två hjul och en självstabiliserande geometri. Vissa MC-typer är bättre på grus eftersom de är konstruerade för ändamålet men skillnaden är mindre än man tror. Det viktiga för gruskörning är framförallt körställningen, en upprätt körställning med ett relativt brett och rakt styre är att föredra. Som vi nämner här ovanför så underlättar en upprätt körställningen tekniken för att svänga plus att det även är lättare att köra med så kallad ”lätt sadel” eller till och med att stå upp.

De så kallade adventure eller offroad motorcyklarna är byggda för att köras på grus, de har en körställning som är anpassad, större hjul med smalare fälgar som passar grus- och offroadorienterade däck bättre och en relativt långslagig och mjuk fjädring som kan svälja större gupp och potthål bättre.

Däcken har mycket mindre betydelse än man kanske tror, givetvis beroende på vilken typ av grusväg man vill köra på. Många av våra grusvägar är ganska hårda och släta och där passar det väldigt bra med vanliga landsvägsdäck men ju mer vägen går mot lösgrus eller blir mjukare så kanske man vill ha däck med mer mönster. Det är dock inte nödvändigt för att ha roligt på en grusväg. Däck är alltid en kompromiss. Har jag mycket mönster för att kunna köra på mjuka underlag så blir däcket sämre på asfalt, och tvärtom, och de flesta av oss kör oftast en stor del av resan på asfalt.

ABS system på grus
Alla motorcyklar som säljs i dag har olika former av ABS bromsar men även annan teknik som Traction Control (Antispinn) och olika former av program som varierar beteendet på den här elektroniken. De flesta större adventuremotorcyklarna har ett programläge även för grusväg. Det kan heta ”Enduro Pro” eller ”Offroad” eller något liknande i instrumenteringen men gör i regel samma sak, man stänger av ABS på bakhjulet och gör ABS:en på framhjulet aggressivare där man tillåter lite låsning mellan pulserna.

På en grusväg, speciellt med släta gatdäck som inte har så mycket mönster, så vill man låsa bakhjulet vid bromsning. Låser man hjulet så byggs det upp en vall av grus framför däcket som då bromsar ner ekipaget. Fram kommer systemet att tillåta korta låsningar för att även här få lite av det här beteendet med en vall framför däcket.

Moderna ABS system i läge ”Road” dvs med ABS både fram och bak, fungerar bra på en grusväg och även om bromssträckan blir lite längre så blir själva bromsningen stabilare, vilket ofta är en fördel för föraren som då vågar agera mer, bromsa hårdare eller kanske svänga undan för hindret.

Det viktigaste är dock som alltid att man måste lära sig sin egen motorcykel. Läs manualen och testa hur just din motorcykel fungerar i de olika lägena, på olika underlag och i olika situationer. Det finns ingen teknik som slår erfarenhet. Läs mer i artikeln om ABS på hemsidan.

Körteknik 
Det finns en mängd olika tekniker för att köra motorcykel på lösa underlag. Dessa är i mångt och mycket desamma som på asfalt men tack var det föränderliga underlaget så finns det lite varianter på hur man gasar, bromsar, svänger och varierar sin körställning. Just begreppet körställning är kanske det som skiljer mest med gruskörningen. På asfalt så pratar vi alltid om sittställning men på grus kan man också ställa sig upp och köra stående, vilket de flesta MC av typen adventure eller offroad är designade för.

Det finns flera orsaker till att man står upp, till exempel att vägen är väldigt gropig och hoppig. Sitter man då ner när det studsar så kommer också föraren att studsa och skaka, vilket försvårar för hur vi använder ögonen plus att det blir fysiskt tröttande i längden. Vid stående körställning så frikopplar man sig från motorcykeln, då får den hoppa och skaka bäst den vill men föraren är fortfarande stabil och blir då heller inte lika trött. Benen blir helt enkelt en extra ”stötdämpare”.

Nästa fördel när man kör stående är blicken, man kommer högre upp och kan då också se över annan trafik, över buskar och snår och genom kurvor. Det är också lättare att hålla balansen när man står upp, tyngdpunkten kommer högre upp och längre ifrån marken, jämför med att balansera en hammare eller skidstav i handen. Den långa skidstaven är betydligt lättare att balansera, tack vare längden såklart men också för den långsammare rörelsen när man korrigerar balansen. Den här trögheten är också en fördel när man kör motorcykel på lösa underlag, då vill man ha en långsam och mjuk rörelse så att däckens grepp bibehålls. Kör man ryckigt och gör hastiga rörelser så kommer motorcykeln att göra likadant och då ökar risken för att tappa fästet.

När vi kör motorcykel på lösa underlag så hamnar vi ofta i lägen där vi ska köra sakta. Det kan vara ett extra gropigt parti, eller något hinder på vägen, eller kanske en väg som delvis är bortspolad av vårfloden. Många väljer då att sitta ner och försöka sparka sig fram. Nackdelen med detta är att man också släpper kontakten med motorcykeln och får mycket sämre balans. Om man då väljer att ställa sig upp så kan man köra över och förbi dessa hinder helt odramatiskt tack vare den ökade balansen. Titta på trail- eller enduroförare som kör över riktigt stora och svåra hinder, de står alltid upp av precis samma anledning.

Är vägen jämn och fin så finns det inget behov av att stå, då sitter man ner istället eftersom det går åt mindre energi då och man orkar också behålla fokus en längre tid. Alla dessa olika typer av körställningar är bara olika ”verktyg” som man använder när behovet finns.

Vid stående körställning så är det viktigt att hålla den breda delen av foten på trampdynan och tårna pekades rakt fram, då får vi ytterligare en ”fjäder” för att isolera oss från gupp och gropar. Ett sämre sätt är att vinkla ut fötterna vilket innebär en vridning i knäleden plus att man får mycket svårare att förankra sig med underbenen mot motorcykeln.  Knäna ska bara vara lätt böjda, nästa raka, annars blir man snabbt trött i lårmusklerna, ryggen ska hållas rak med lite svank och böjningen sker endast i höften. Axlarna ska hållas nedåt men armbågarna ska utåt och hakan ska befinna sig över styrkronan.

På det här sättet så får man en låg triangel mellan hjulen och förarens huvud, det blir en mycket stark och stabil körställning som gör att man blir stadig över gupp och hinder samtidigt som det är lätt att manövrera motorcykeln.

Många står alldeles för raka på sin MC vilket gör att triangeln blir hög och smal och då blir också balansen dålig. Det räcker med ett litet gupp för att man ska tippa framåt mot styret och när man då försöker kompensera balansen så överkompenserar man och tippar bakåt i stället, då drar man automatiskt i gasen och motorcykeln går rakt fram och i värsta fall även på bakhjulet och olyckan är ett faktum. Det är det viktigt att den stående körställningen är rätt utförd.

När man kör motorcykel på asfalt, och speciellt när det går lite fortare, så flyttar vi överkroppen in mot kurvan för att balansera fordonet och även hjälpa motorcykeln att svänga in. Vi flyttar kroppens tyngdpunkt innanför motorcykelns tyngdpunkt. På grusväg gör vi tvärtom. Motorcykeln måste luta, annars svänger den inte, men kroppen håller vi rak, dvs kroppens tyngdpunkt ska vara ovanför däckens kontaktpunkt mot vägen. Däcken har mindre friktion på en grusväg så genom att använda kroppens tyngd så ökar vi trycket på däckens kontaktpunkt.

Gas- och bromskontroll
Gaskontrollen på grusväg är densamma som på asfalt, dvs mjuk ”rulla på och rulla av”, inga hastiga rörelser, följ vägen och kurvorna, använd blicken för att styra när gasen ska rullas på, mjukt och harmoniskt. Tänk återigen på att friktionen på grusväg är sämre än på asfalt så det är lättare att däcket tappar fäste om man gasar för hårt.

Detsamma gäller såklart bromstekniken. Det är lättare att låsa hjulen så bromsningen måste också ske mjukt men bestämt. Det bästa för att få både gas- och bromskontroll att fungera bra är att bli ännu bättre på att anpassa farten efter underlaget, precis som vi pratar om i början av det här kapitlet så måste man lära sig att läsa av underlaget för att slippa hamna i situationer där man måste agera hastigt, vilket är mycket svårare på grus än på asfalt. Grunden i all körning med motorcykel är just planeringen.

Touring på grusväg
I många länder finns det väldigt gott om grusvägar och det är oftast dessa som leder till de vackraste vyerna och upplevelserna. Som förare får man också fartkänsla även i låga farter eftersom vägen ofta är smal, krokig och kan ibland vara rena berg- och dalbanan. Att köra touring på grusvägar är ett fantastiskt sätt att köra motorcykel på som de som provat inte vill vara utan. Vi ser hur mycket adventure och offroadsegmentet har ökat i försäljning de senaste åren eftersom fler och fler upptäcker det här.

Det som är viktigt att tänka på är att reglerna för att köra på grus skiljer sig åt i många länder så det måste undersökas i förväg. Vissa grusvägar kan vara förbjudna eller ha andra regler än övriga vägar. Det kan också vara lämpligt att inte köra grusvägar på våren direkt efter att snön smält då det är lätt att köra sönder vattensjuka grusvägar med våra smala däck.

Tänk också på att i vissa länder är det förbjudet att stå upp eller köra med bara en hand på styret. Stående körning på vanliga asfaltvägar, speciellt i tät trafik kan också uppfattas som vårdslöst och till och med provocerande. Kör stående där det behövs och sittande under övrig tid.

Kör med insidan, lär er att läsa vägen och använd rätt teknik för rätt tillfälle, då är det fantastiskt roligt att köra MC på grus.