Konståkning & MotoGP

Snäva linjer, balans, tempoväxling, fart, styrka, smidighet och följsamhet på en liten kontaktyta på ett hårt underlag. Det är konståkning. En sport jag utövade från barndomen fram tills att tonårstiden var över. Den sport jag var helt förtrollad av, fram till att MotoGP tog över för drygt 20 år sedan. Ett hopp mellan två världar. Eller inte. MotoGP är enligt mig den mest utmanande, och vackraste, sporten i världen.

Min farfar Erik tog med mig till en naturis när jag var fem år. Det var min första kontakt med en sport, och farfar bemästrade konsten av konståkning till fullo. Djupa skär och trygg balans. Några år senare besökte jag Frölundaborgs ishall under allmänhetens åkning och en tant kom fram till mig vid sargen. Hon undrade om jag ville börja träna. Hennes namn var Siw Öberg, mamma till syskontrion Katinka, Thomaz och Lize-Lotte. De två sistnämnda var svenska mästare. Fru Öberg hade precis bildat Isblommans Konståkningsklubb, och kanske såg hon att det fanns material i den lilla flickan på isen. Det var inledningen på tusentals timmar av träning för att nå perfektion på skridskor.

Den svenske forskaren Anders Ericsson vid Florida State University formulerade en teori som i korthet går på att det krävs 10 000 timmars medveten träning för att bli en expert eller högpresterare på absolut toppnivå. Jag nådde aldrig upp till den nivån, men hamnade ändå 16 år gammal i USA där jag tränade i samma klubb som Brian Boitano, olympisk guldmedaljör vid OS i Calgary 1988.

 

Konsten av sporterna
Min bakgrund som konståkerska gör att jag förstår mängden timmar det tar innan man över huvud taget kan börja prestera; hoppa, snurra och göra stegfrekvenser. Det gör även att jag förstår konsekvenserna av ett minimalt misstag, att det inte finns några marginaler för obalans i ett skär. Du måste vara stark och smidig, ha med dig fart och kunna bromsa, vara i ständig rörelse och hålla balansen samt ha fokus från start till mål.

Man kan tycka att konståkning och MotoGP är två sporter världar ifrån varandra. Den ena framförs på is med graciösa rörelser till vacker musik och dräkter med paljetter.  Den andra på höghastighetsbanor med dånande motorer och förare i tuffa skinnställ. Men, trots skillnader delar sporterna många likheter. Båda sporterna har en liten kontaktyta med underlaget. Skridskoskenan är fem millimeter bred och 20–30 centimeter i längd beroende på skridskostorlek. Skenan är lätt bananformad vilket gör att du endast åker på en del av skenan och beroende på hur du ändrar kroppsvikten kan åkaren vända, stanna, glida eller accelerera bättre, då var och en av dessa färdigheter utförs med en annan del av bladet. Konståkaren utför komplexa hopp, piruetter och fotarbete med exakt timing och balans. Minsta felsteg kan resultera i ett fall, eller ett poängavdrag.

På samma sätt måste MotoGP-föraren ha fullständig kontroll över sin maskin, speciellt i snäva kurvor. Däckets konstanta kontaktyta är ungefär lika stor som ett två-euromynt, 25,75 millimeter. Ett litet misstag i att bromsa eller fel spårval kan resultera i en krasch eller förlorade viktiga tiondelar. Det handlar om att behålla kontrollen under intensiv press.

Uthållighet är en annan röd tråd, även om programmen på is är relativt korta krävs det en enorm uthållighet för att bibehålla hastigheten, kraften och elegansen för att undvika misstag. Allt utspelar sig under fyra minuter inför granskande domare.

Ett race i MotoGP är i snitt 40 minuter, där föraren uthärdar G-krafter, bibehåller höga nivåer av koncentration och tål den fysiska uppgiften av att hantera en kraftfull maskin i snäva kurvor och under full gas på raksträckor.

Båda sporterna kräver inte bara fysisk uthållighet utan även mental tuffhet för att prestera på högsta nivå. Konståkare tänjer hela tiden på gränserna för vad som är möjligt på isen och introducerar nya hopp, piruetter och kombinationer för att ligga steget före konkurrenterna. Allt utvecklas genom samarbete i ett team av en stab av tränare och koreografer som utvecklar nya tekniker och strategier. Därtill gäller det att hitta fram till den perfekta skenan, och slipning.

Inom MotoGP pågår en ständig innovation, med team och förare som arbetar tillsammans för att förfina teknik, aerodynamik och racestrategier för att få även de minsta konkurrensfördelar.

 

Attackerande eller följsamt
Medan racing är mekanisk till sin natur, finns det ett element av stil och uttryck som liknar artisteriet inom konståkning. Alla MotoGP-förare har sina egna distinkta körstilar, en del kör mer aggressivt, andra mjukt och följsamt. Fabio Quatararo kör otroligt vackert, och rör sig smidigt på sin motorcykel. Flytande rörelser. Pecco Bagnaia är en annan förare som kör mjukt som smält smör. Och, Valentino Rossis oklanderliga tajming där han utan ansträngning kunde ta fart genom kurvorna bjöd på magi. Sedan har vi Marc Marquez med en helt fantastisk balans och djup kurvtagning och Jorge Lorenzo som bemästrade konsten att bromsa sent, och även han lägga ner hojen djup i svängarna.  

 

Risk och utdelning
Fart på is och banan är kopplade till ett avvägande mellan risk och utdelning. I konståkning medför ett försök med en kvadrupel, fyra varv i luften, eller en svår hopp-kombination risk för ett fall. Men, en lyckad landning kan vara skillnaden mellan att vinna och försvinna. Viljan och modet att ta risker, tillsammans med förmågan att genomföra satsningen framgångsrikt, är en nyckelfaktor i båda sporterna.

Trots de uppenbara visuella skillnaderna finns det mycket gemensamt, så som precision, uthållighet, teknisk behärskning, stil och balans och förmågan att avväga och framför allt modet att våga ta risker för att nå belöning.

Jag tror att alla som utövat någon form av sport förstår vad som ligger bakom prestationerna, oavsett det är konståkning, skytte, golf eller fotboll. Men… för mig är ändå MotoGP den ultimata sporten. Här finns nämligen så många komponenter att ta hänsyn till, ett maskineri av olika delar som ska spela in. Förarna är oerhört vältränade och smidiga, uthålliga och mentalt starka, modiga och smarta samt tekniskt kunniga som en ingenjör. De tar beslut inom loppet av tiondels sekunder och lägger tillsammans med teamet upp strategier. Anpassar sig ständigt till olika förutsättningar; banor, underlag, däck, inställningar och väder. 

Nu väntar återigen en helg på Misano, men innan dess ska jag snöra på mig skridskorna och köra första passet på is efter sommaren. Kärleken till konståkning finns kvar trots att det gått 42 år sedan jag avslutade min karriär som isprinsessa. Den stora utmaningen är att kroppen inte gör det hjärnan vill. Det handlar om riskbedömning. Undra vad som hänt om farfar hade haft en motorcykel…

Eyes on the light!

 

LÄS TIDIGARE KRÖNIKOR HÄR