Två bröder, två vägar – Márquez x 2

Bröderna Marc och Álex Márquez har inlett MotoGP-säsongen imponerande. Milt uttryckt. Efter fyra deltävlingar leder Marc mästerskapet med 123 poäng, efter att ha vunnit tre av fyra race (Thailand, Argentina och Qatar) och samtliga sprintlopp. Enda plumpen i protokollet hittar vi på Cota i Texas, där han kraschade från ledning och Francesco Bagnaia knep segern. ​Och, Álex toppade för första gången tabellen i MotoGP. Gresini-föraren har visat konsekvent stabilitet med sex raka andraplatser i både sprint- och söndagens race. Hans enda ”misstag” kom senast i Qatar där han slutade sjua efter incidenter med brodern och senare Fabio Di Giannantonio. Trots detta ligger Álex tvåa i mästerskapet med 105 poäng.

Ettan och tvåan
#93 är en förare som brutit mönster och omdefinierat vad som krävs för att vinna i MotoGP. Att Álex alltid hamnat i skuggan är inte konstigt. Få har kunnat mäta sig med Marc, oavsett efternamn.
Det här är ingen berättelse om rivalitet. Bröderna står varandra nära, och hyllar varandras framgångar. Marc och Álex fick exakt samma uppväxtvillkor som racingförare från tidiga år. Men, resultaten är ett kvitto på att tillvaron i MotoGP inte bara handlar om gener, arv och miljö. Det handlar om förmågan att pressa gränser, och att hantera konsekvenserna när gränserna överskrids.
Bröderna föddes i Cervera, Marc 1993 och Álex 1996. De tog samma spår via det spanska CEV-mästerskapet, idag FIM JuniorGP. Mästerskapet drogs i gång av Andrés Somolinos, som sitter i FIM Stewart Panel – Race Direction inom MotoGP.
Marc började tävla där 2006 och tog sin första seger följande år, på Jerez. Slutade åtta totalt. När Álex debuterade tre år senare landade han på en elfteplats.
Marc gick vidare till Moto3 (då 125cc) och Moto2 där han fick med sig en titel i vardera klassen. Han vann sitt första MotoGP-mästerskap som rookie 2013. Sex titlar på sju år följde. Han har kört som ingen annan; full attack, med kroppskontroll och känsla för gränsen som fått konkurrenterna att se långsamma ut.
Álex har också VM-segrar i Moto3 och Moto2. Och, 2020 fick Álex sin chans i Repsol Honda när Jorge Lorenzo kastade in handduken. Det stod dock snabbt klart att han inte kör som sin bror. Två pallplatser under debutsäsongen vilket är respektabelt.
Totalt åtta podier, dock ingen seger. Lillebror har helt enkelt aldrig hunnit i fatt. Aldrig varit nära storebrors nivå. Det handlar om en förare som sprängt gränser, och en förare som gjort vad han kunnat för att hänga med. Skillnaden handlar inte om tur, eller material utan om mental styrka och inställning. Där Marc har brutit fysikens lagar har Álex i bästa fall varit stabil. En förare i marginalen.

Bytet till Ducati blev en nytändning
Säsongen 2023 blev en nystart för Marc som lämnade Honda efter elva år och blev teamkamrat med till Álex i Gresini Racing. Plötsligt var rollerna omvända: Álex kände hojen, teamet och däcken bättre. Han tog en sprintseger, visade mer offensiv körning än tidigare, och slog till och med Marc flera gånger. Men, när Marc väl bekantat sig med sin Ducati fick vi återse den gamla #93 på banan igen.
Bytet från Honda till Gresini gav honom andrum. Färre krav, och mer stabilitet. Det märktes tydligt att Marc njöt med vid sidan av banan, med teamet och att ha sin bror bredvid sig i boxen. Resultaten: sprintsegrar, pallplatser och stabil topp-tio.

Likheter, och olikheter
Marc har alltid kört aggressivt, på marginalerna. Helt enkelt bäst i världen på att känna exakt hur mycket grepp han har, och hur långt han kan tänja på gränsen mellan fäste och släpp. Särskilt i framdäcket. Han använder hela kroppen för att rädda hojen, en körstil som kräver både smidighet och styrka. Han är villig att ta risker och bromsar sent. Få förare är lika kyliga mentalt, och han kan psyka sina motståndare på flera sätt, från den fria träningen till kval och race. Han vet exakt när han ska attackera, när han ska avvakta och hur han mentalt ”bryter ner” förare framför sig. Positionerar sig alltid smart, och tvingar andra till misstag.
Álex är inte känd för att sätta snabba kvaltider, men han har en förmåga att bygga upp tempot efter halva loppet och bra känsla för däckslitage. Det gör honom farlig i andra halvan, särskilt när andra tappar grepp. Han kör smart, strategiskt och metodiskt med rena linjer. Utnyttjar hojens styrkor i stället för att kämpa mot dem. Samtidigt är han mindre benägen att ta risker, och inte lika spektakulär. Han har blivit bättre på att köra i klunga, och står upp bättre i dueller när det hettar till. Dock lite vild mellan varven vid omkörningar om vi skulle fråga konkurrenterna. Álex har hållit sig relativt skadefri och därmed kunnat fokusera på att utvecklas gradvis.
Marc å andra sidan har haft flera allvarliga skador, särskilt armen som blev en följetong från 2020 och drygt två år framåt, vilket påverkade både hans karriär och utveckling. Därtill ett havererat utvecklingsarbete med Honda. De flesta hade brutits ned mentalt men Marc har bara anpassat sig. Det säger allt om hans psyke. Mentalt orubblig oavsett förutsättningar. Han kör för att vinna, inte för att ta poäng. Även på en sämre hoj hittar han sätt att vara med i matchen. Den mentaliteten smittar av sig på teamet, som vet att de jobbar med en förare som aldrig nöjer sig.
Kort: Marc är instinktiv och improviserar - Álex är metodisk och följer en plan.

Ettan och tvåan
Bröderna Marquez har dominerat under de fyra inledande racen och inget tyder på att den trenden kommer att brytas, om de håller sig skadefria.
Marc Márquez är redan en av de största genom tiderna och jagar ytterligare VM-segrar till sin samling, med sikte på att slå fler rekord. Giacomo Agostini har åtta och Valentino Rossi sju. Hans tuffaste motståndare ser ut att vara lillebror som jagar sin första MotoGP-titel.
Det var här på Jerez som Marc inledde sin racingkarriär med en seger i JuniorGP för 18 år sedan. Det kan vara här på Jerez som Álex tar sin första efterlängtade MotoGP-seger. Något får mig att tro att tiden är mogen för att tvåan blir etta.
Eyes on the lights!