Fotbollsstjärnor har att lära av MotoGP-förare

Eric Cantona var känd för sitt temperament, Cristiano Ronaldo har lämnat presskonferenser, ignorerat journalister och slängt bort en reporters mikrofon i en sjö. Zlatan Ibrahimović har alltid sett media som en arena där han själv sätter villkoren. Neymar Jr har haft flera utbrott mot media, särskilt när han anklagats för filmningar eller disciplinära problem. Och, Lionel Messi har även han bojkottat media, som 2016 när han och hela det argentinska landslaget vägrade prata med journalister efter att en spelare anklagats för droganvändning.

Nu pratar vi stora stjärnor och inte fotboll i allmänhet. Men, den här typen av agerande speglar mer än relationen mellan sportens utövare och dess bevakande media. Fotboll är världens största sport och spelarna är förebilder för unga världen över. Deras beteende, både på och utanför planen, sätter standarden för framtidens spelare. Det handlar om att signalera sportsmanna-anda. Vilket inte filmande, osportsligt uppträdande och respektlöshet mot domare gör. Det skapar i stället en kultur där fusk normaliseras. Visst, pressen är hård men i spelet (och lönen) ingår att vara en offentlig person, och bristfälligt agerande reflekterar på hela sporten.
Under en intervju med Englands landslagsmålvakt David James frågade jag honom om hur det var att ständigt vara bevakad. Hans raka och tydliga svar har jag burit med mig.
- It comes with the territory, if you don’t like the track you are running on, don’t be there running.
Jag gillar den forne Liverpool-målvakten David James inställning. Han hade distans, och var mogen till sitt sätt.

Från fotboll till MotoGP

När jag började min yrkesbana som journalist 1997 var det på en sportredaktion. Jag har alltid älskat sport. I alla dess former. Jag satt redan som 13-åring klistrad framför hela VM-turneringen 1974. Och, som nyutbildad journalist följde jag under ett par år brittiska Premier League. På plats i England.

Nej, jag har inte spelat fotboll, inte heller har jag kört roadracing. Men min nyfikenhet för strategier och gruppdynamik samt sökandet efter att förstå bakomliggande faktorer har alltid legat till grund för mina reportage. Min roll var aldrig heller den av en expert, utan mer av en granskare. Till exempel att lyfta hur unga spelare från sju års ålder handplockas av brittiska klubbar för att fostras till framtida stjärnor. Eller, väljas bort redan som tioåringar.

Fotbollens värld är fascinerande. En konstant kamp mellan olika strategier, och där gruppdynamik spelar en stor roll. Lagen väljer en formation utifrån sina spelare och motståndarnas styrkor och svagheter. Högt bollinnehav för att trötta ut motståndaren, eller snabba omställningar. Pressa högt för att vinna bollen tidigt, eller ligga lågt och försvara med många spelare för att minska ytorna. Tränaren gör byten och taktiska förändringar beroende på matchbilden, en mer offensiv taktik eller satsa på att försvara sin ledning.

På samma sätt lockade MotoGP, som är en balansakt mellan fart, teknik och strategi. Ett mästerskap på högsta nivå där de snabbaste förarna även måste vara de smartaste. Det är viktigt att få med sig poäng från varje race, över en lång säsong. Pecco Bagnaia fick lära sig detta den hårda vägen förra säsongen. Det handlar om att välja rätt däck beroende på banans temperatur, väder och race-strategin. Ständiga avvägningar. Bränsleförbrukningen strikt reglerad och det finns regler för däcktryck under racen. Det såg vi senast i Thailand när Marc Marquez valde att saktat ner med flit, och lägga sig bakom sin bror Alex, för att hålla däcktrycket inom gränsen över 1,8 bars däcktryck under 60 procent av loppet.

Det gäller även att läsa av motståndarna och veta när man ska göra sina drag. Att lägga sig i slipstream kan spara bränsle och ge en extra boost på raksträckor, men värma däcken för mycket om man ligger bakom allt för länge. En vidare linje kan ge bättre acceleration, medan en tightare linje kan vara bättre för att blockera en omkörning. Regn kan förändra allt, vilket kräver snabba strategiska beslut från både förare och team. Sport handlar mycket om strategier, det oavsett om det utspelar sig på en gräsmatta eller på en asfaltbana. Sport handlar också om mediabevakning.

Media och sportens stjärnor

Under åren i England fick jag på nära håll se hur ansträngd relationen mellan spelare och media var. Visst, brittisk press är ökänd för att gå hårt åt spelare, särskilt när landslaget misslyckas i stora turneringar. Ofta blir enskilda spelare syndabockar. Tabloidpressen gräver gärna om spelarnas privatliv och letar efter skandaler. Dessvärre bjuder spelarna ganska frikostigt på sådana ska tilläggas. Resultatet är att många fotbollsstjärnor ser media som en fiende. Det var betydligt enklare att utföra jobbet som svensk, kvinnlig journalist.

Skillnaden är stor när det kommer till att bevaka en ligamatch i England jämfört med MotoGP. Spelarna anländer i buss och slussas in till arenan och kommer inte i kontakt med media. Efter matchen kommer tränaren och eventuellt någon spelare till pressrummet. Allt är väldigt uppstyrt, och det ligger ofta en spänning i luften. Få journalister vill stöta sig med tränaren/spelaren, och frågorna är trevande. I samband med World Superbike och MotoGP, och även F1 under min tid i början av 2000-talet kunde jag röra mig helt fritt i depåområdet, tillsammans med förarna och teamen. Varje dag under en MotoGP-tävling, från torsdag till söndag, kommer förarna upp till mediarummet inom utsatt tid för att sitta ned och svara på frågor. De stannar och låter sig fotograferas av de med access till depåområdet. Alltid med ett vänligt leende.

Två olika kulturer. Vad är det då som ligger bakom? Jag tänker att som lagsport måste spelarna kunna hantera både interna hierarkier och rivaliteter i större utsträckning än i ett MotoGP-team. Och, för att sticka ut och få uppmärksamhet kan vissa spelare bygga upp stora egon. Inom MotoGP är förarna mer beroende av sitt team, än av att positionera sig själva socialt. En annan aspekt som kan påverka är att de stora fotbollsstjärnorna ofta tjänar extremt mycket mer pengar än MotoGP-förarna och har fler sponsorer, reklamavtal och större medial exponering. MotoGP är stort men fortfarande en nischad sport jämfört med fotbollens globala dragningskraft. Därtill scoutas fotbollstalanger i ung ålder och lyfts fram tidigt, ofta med agenter och stora klubbar som formar deras karriärer. Det kan skapa en känsla av att vara speciell från tidig ålder, och driva på en divig attityd. MotoGP-förare å andra sidan måste bevisa sig genom flera tuffa mästerskap innan de ens når MotoGP, och få har samma skyddsnät eller guldpläterade kontrakt på vägen dit.

Lönerna för MotoGP-förare och fotbollsstjärnor i världsklass varierar avsevärt. Kylian Mbappe har en årslön på cirka 645 miljoner kronor, Lionel Messi drar in 426 miljoner kronor och Neymar Jr runt 370 miljoner kronor. När Marc Márquez lämnade Honda hade han en uppskattad lön på cirka 217 miljoner kronor, ifjol tjänade han runt 107 miljoner, plus bonus på tio miljoner. Jorge Martin fick 38 miljoner, plus bonus på fem miljoner. Pecco Bagaia tjänade 48 miljoner, med en bonus på fem miljoner. Och, en ny stjärna som Pedro Acosta hade en lön på cirka fem miljoner.

Det handlar om att fostra

Kanske är det fotbollens struktur och ekonomi som skapar och bäddar för diviga beteenden. Att fotboll är en sådan stor sport på alla sätt så att makt, pengar och arrogans under åren har letat sig in, och etsat sig fast. Blivit till en norm. Kanske är det brist på insikt och krav – att varje spelare är en ambassadör för sporten och inte sitt eget varumärke.

Jag tror att det inom motorsport generellt finns en starkare tradition av respekt och kamratskap. Speciellt i roadracing. Förarna riskerar sina liv varje gång de tävlar, vilket skapar ödmjukhet, och sammanhållning. Det finns ingen plats för egon och vildhjärnor. Nolltolerans.

Titta vad som hände Romano Fenati som under ett Moto2-race på Misano 2018 tog tag i Stefano Manzis bromshandtag i en hastighet av 200 kilometer i timmen. Manzi höll sig upprätt, men kraschade inte långt efter Fenatis inblandning. Fenatis team Marinelli Snipers sa direkt upp kontraktet efter incidenten. I ett uttalande sa teamet att Fenatis oansvariga handling äventyrade en annan förares liv och han kan inte be om ursäkt på något sätt. Italienaren bad dock en hel sportvärld om ursäkt, men blev märkt av det vettlösa tilltaget. Med all rätt. Efterverkningarna slutade dock inte där. Fenatis racinglicens återkallades för resten av säsongen och det framtida kontraktet med Forward Racing året efter avbröts. Han återvände till Moto3 och slutade köra för två år sedan, efter en kort sejour i Moto2 säsongen 2022.

Jag kommer aldrig att förstå att det inom fotboll är tillåtet med alla dessa filmningar. Vuxna män, för det är ofta just männen, som rullar runt, tjafsar med domare och bråkar med motspelare. Allvarligt. Brasilianaren Neymar Jr är den okrönta kungen av filmningar. Under åttondelsfinalen i VM 2018 låg Neymar på marken efter en närkontakt vid sidlinjen, men när Miguel Layún gick förbi och rörde vid hans ben rullade han dramatiskt flera varv. Klippet blev viralt och skapade enorm kritik. Under de fyra första matcherna i spenderade Neymar Jr 13,50 minuter på att rulla runt på planen. En strategi från honom, så klart, men så ofantligt barnsligt.

MotoGP-förare har en mer jordnära och disciplinerad inställning till sin sport av den enkla anledningen att något annat inte tolereras. Inte av teamen, inte av FIM eller Dorna, inte av konkurrenterna. Från det du börjar tävla och hela vägen upp mot högsta nivå förväntas att du beter dig på ett visst sätt. Punkt. Ta svenska landslaget som ett gott exempel inom fotboll där laget går före jaget, där kollektivet utan en samling världsstjärnor drar åt samma håll. Visst, det finns många goda ambassadörer inom internationell fotboll. Jag tänker främst på fransmannen Thierry Henry, som spelade 254 matcher för Arsenal mellan 1999 och 2007. En helt fantastisk spelare och person som jag hade förmånen att träffa flera gånger. Men, i det stora hela tror jag att toppklubbarna världen behöver ställa krav på sina spelare. Det handlar om kultur. Det handlar om inställning.
- If you don’t like the track you are running on, don’t be there running.

Nu kör vi!

Till helgen står Termas de Río Hondo Circuit värd för den andra deltävlingen och söndagens race sträcker sig över 25 varv. Totalt 120,15 kilometer som förarna avverkar på strax över 44 minuter. Jag kommer att ha ett extra öga på min nya favorit, Ai Ogura. Han imponerade stort genom att sluta på fjärde plats i sprinten och femma efter söndagens race. På en Aprilia! I ett satelitteam! Man kan bara undra vad den regerande världsmästaren Jorge Martin kan komma att göra på den hojen.
Trackhouse Racings teamchef Davide Brivio, som anlitades till 2024, kommer framöver att bidra oerhört för både Ai Ogura och Raul Fernandez och deras utveckling under säsongen. Jag lovar.

Brivios erfarenhet av att utveckla unga talanger och skapa en vinnande kultur genom sin djupa förståelse för teamdynamik och strategi är välkänd. Under sin tid hos Yamaha spelade han en nyckelroll i att locka Valentino Rossi till teamet, vilket resulterade i flera titlar. Senare ledde han Suzuki till deras första VM-titel på två decennier, med unge Joan Mir 2020.

En enkel gissning är att Marc Marquez levererar på Termas de Río Hondo Circuit, där han har tre segrar, varvrekordet från 2014 samt flest pool position, fem till antalet. 2023 var året som banan senast välkomnade MotoGP-cirkusen, och då vann Marco Bezzecchi, före Johann Zarco och Alex Marquez. Marc Marquez senaste seger här kom 2019, då utklassade han startfältet och körde i mål nästan tio sekunder före Valentino Rossi på andra plats. Blir det utklassning igen, eller kommer brodern Alex att ha något att säga till om? Vi får se.

Eyes on the lights!