Det fanns en tid då vi ”riktiga” knuttar körde engelska motorcyklar som hade själ och egen vilja. De kunde ha namn såsom Guld Blixten, Åskfågeln, Vägraketen, Svarta Skuggan, Röde Jägaren. o.s.v. Cyklar med 50-50 smörjsystem det vill säga, hälften av oljan inuti motorn och hälften utanpå. Cyklar vars elsystem konstruerades av mannen som uppfann mörkret. ”Mörkrets furste” Joseph Lucas.
Cyklar med en cylinder, vars slaglängd var så lång att man vid lagom marschfart kunde synkronisera den till att tända vid varje telefonstolpe. Cyklar vars försäljningsbroschyrer kunde innehålla ord som…
”Ljuddämpare som avger ett kraftfullt brummande.”
Cyklar som själva bestämde hur långt resan skulle sträcka sig. Engelska cyklar var som en katt, ett djur som inte låter någon bestämma över sig, men kan visa stor tillgivenhet vid rätt skötsel. Medan tyska cyklar lufsar som en hund dit ägaren vill utan att protestera. Japanska hade ingen hört talas om annat än som leksaksmotorcyklar gjorda av gamla konservburkar.
På den tiden var det fri fart, men engelska cyklar hade inbyggd fartspärr i form av vibrationer i styre och fotpinnar. Vid starten var styret 22 mm men varefter hastigheten ökades så ökade också dimensionen på styret. När styret försvann ur synfältet som en diffus skugga och när händerna inte längre nådde runt, då var det dags att slå av på takten. Snacka om tidigt säkerhetstänkande.
Då åkte riktiga knuttar i potthjälmar eller vegamössa och på fötterna hade man ”oljesladdriga” gummistövlar med nedvikta skaft. Spättorna hade en halsduk runt det tuperade håret. Ord som Gore-Tex och Condura hade ingen hört.
Ibland kunde vi på vitt skilda platser inom länet möta en mystisk gubbe i lång brun skinnrock som fladdrade i vinden, vi kallade honom spökryttaren. Han åkte på en, som jag tyckte anskrämligt ful svart BMW, som enligt ryktet hade gått flera tusen mil utan att den hade behövt renoverats. De flesta avfärdade det som ren utopi. Det förstod ju alla som var det minsta insatt i motorcykelåkning att det var omöjligt.
Men så småningom började några ungefär jämnåriga att åka BMW och efter ett tag började jag ana, dock utan att erkänna, att det fanns ett korn av sanning i ryktet om spökryttarens avverkade mil.
Jag höll ut i det längsta, men våren 1976 kröp jag till korset och köpte en ”Bumse” som jag fortfarande har kvar efter 32 000 mil.
Så nu är det jag som är den ”mystiske gubben” på en gammal BMW, dock utan skinnrock.
Och just när du möter mig kanske jag mumlar tyst för mig själv...
- Varför sparade jag inte min Triumph Trophy eller BSA Golden Flash eller A 7:an eller…osv.
Leif Engkvist