Detta år skulle jag långt, väldigt långt. Ned till Sydjugoslavien ända till Grekiska gränsen. Detta skulle bli den längsta sträckan för mig någonsin på mc. Och för det hade jag reserverat många dagar.
Det var mitt på sommaren, tidpunkten har glömts bort och det är ju inte viktig i denna berättelse. Jag åkte ensam, jag var fortfarande ledare för den svenska truppen. Anmälningarna sammansattes av mig, Mats Arborelius och Torsten Westerlund från Uppsala Motorcyklister. Det var vi tre som bildade touringkommittén i SMC allt sedan gick genom SVEMO vidare till organisatörer.
Första natten blev på färjan från Helsingborg till Travemünde. Nästa dag körde jag genom Tyskland på dessa tråkiga motorvägar. Övernattade någonstans i Tyskland, troligen var det i Passau. Vädret hade varit bra, så jag kommit långt den dagen. Jag hade planerat att köra på mindre och backigare vägar i Österrike, hade faktiskt gott om tid på mig, eftersom jag passerade Tyskland på en dag, 105 mil.
Jag hade även planerat att besöka en keramisk industri i Gmunden, men jag blev inte insläpp där. Så jag fortsatte mot Ebensee, men vädret blev dåligt och sikten nästan noll, så jag beslöt att stanna där över natten. Där fanns det gott om små hotell och värdshus, men de flesta tycktes vara stängda. Det var inte säsong för dem.
Då jag stod där på vägkanten så kom det en mc-polis och frågade om jag behövde hjälp. Jag förklarade honom att jag behövde någonstans att bo över natten. Han körde då före mig och visade mig till ett litet värdshus och jag blev väl mottagen där. Det var inte mycket folk där i värdshuset, ett tyskt par satte i matrummet. När jag kom dit började de prata med mig och bjöd mig på ett glas vitt vin. Sedan rekommenderade de mig att beställa ställets specialitet ”Kaiserschmelzen”. Det var tunna pannkakor men väldigt goda. Jag satte där och drack öl, jag var inte trött än och ville inte gå och lägga mig än, men vädret var regnigt och disigt.
Det kom in också en annan motorcyklist, han hade i alla fall skinnbyxor på sig. Men den visade sig vara just den polisen som visat mig dit, han var son till ägarna. Vi satte där länge och drack öl och pratade. Han var trevlig och pratsam och kunde tala om mycket om Österrikiska vägar. Min tyska var inte vad den borde vara, men med litet hjälp av ordboken klarade vi diskussionen.
Nästa morgon fortsatte jag söderut, vädret var något bättre, men dimman fanns kvar på höjderna. Så det kunde inte bli några vägar på höjderna, där såg man ju inget alls. Men jag kryssade där i alla fall på en mängd mindre vägar och kom till slut till Graz, en rätt stor stad nära Jugoslaviska gränsen. Jag skulle övernatta 2 nätter till i Österrike, detta beroende att mina planer hade gått om intet. Jag fann en liten ”Zimmer frei” nära flygfältet, söder om staden. Jag tänkte att därifrån kunde jag göra lämpliga utflykter i omgivningarna, eftersom jag hade så gott om tid.
Först åkte jag till staden och vandrade runt där ett tag. Men sedan åkte jag tillbaka för att ta på mig min utrustning och åka ute på omgivningarna. När jag höll på allt det så plockade jag även fram min biljett och andra handlingar jag hade. Då upptäckte jag till min fasa att jag skulle ju vara i Zagreb den kvällen. Hur hade jag egentligen räknat? Jag hade ju hotell reserverat där för nästa natt. Det var bara att betala och tacka för mig och åka i väg. Det är bara 5 mil till gränsen och tullformaliteterna gick där ganska så smidigt denna gång.
Nu var jag i Jugoslavien för första gången, det skulle bli spännande äventyr. Jag växlade mig pengar och sedan åkte jag i väg. Vägen var nu bra mycket smalare och sämre. Gick genom otaliga byar och var starkt trafikerad. Men jag vågade inte heller köra för fort, man visste inte alls vad som kunde hända i detta land. Sträckan från gränsen till Zagreb är ca 15 mil, men det gled mot kvällen ändå. Jugoslaver kör som tattare, fort skall det gå, alla leker racerförare Fangio. Jag blev ideligen omkörd i de mest omöjliga situationer, men det hände inget förrän litet senare.
Det var en liten Fiat som körde om mig hög hastighet, men han fastnade i bilkön. Jag kunde passera hela kön och strax kom samma Fiat i hög fart och körde om mig. Han stod fast i nästa bilkö, medan jag åter kunde passera. Så hände det flera gånger, han skulle om mig i vilket fall som helst.
Men på ett ställe, när vi närmade oss en 90º kurva, körde han om mig så nära den kurvan att han inte hann svänga utan körde rakt ut till fruktträdgården. Om det hände något för honom, det vet jag inte, men han kom inte flera gånger om mig.
Jag kom till Zagreb och började där på torget leta efter mitt hotell. Det var Intercontinental i Zagreb där jag skulle bo, men den låg inte inne i staden, Det kom några motorcyklister för att beundra min Laverda. Bland dem kände jag igen en kille, han har varit med på ett par FIM-rallyn och även han kände igen mig. Han visade mig vägen till hotellet, som låg där motorvägen till Belgrad tar sin början.
Intercontinental, men i vilket omgivning, ogräs växte överallt, skräp överallt och hela omgivningen var som ett slags bakgård. Men invändigt var det nog den standarden sådant hotell borde ha. Jag hade betalat allt i förväg, för i Jugoslaviens FIM-arrangemang kunde det ingå även hotell, inklusive middag och frukost. Och sådana biljetter hade jag både för Zagreb och för Belgrad.
Jag satte i matsalen och åt då mannen i grannbordet frågade mig om jag var svensk. Och det var ju jag så han frågade om han kunde få sitta tillsammans. Jag förstod att han ville ha någon att prata svenska med. Han jobbade där för ASEA och bodde i hotellet. Men det var så trist där och han ville inte ut till staden, han rent av gillade inte folket.
Jag berättade för honom om bilisten som körde rakt in i fruktträdgården. Han sade att det finns det gott om. Folk får låna pengar, staten garanterar, på 25 år, för att till ex. kunna köpa sig en bil. Sedan kör de som idioter, så bilen håller ca 5 år. Sedan har de skuld på 20 år att betala. Men hela mentaliteten på folket är fel. Om de får något så skall de göra sig märkvärdiga, speciellt de yngre. Men tjuvaktiga är de alltid utan överdrift. Den ASEA ingenjören hade det inte lätt. Men han berättade att det fanns även många mycket vackra platser där i närheten, platser jag borde besöka. Nu hade jag inte tid till det denna gång, kanske någon gång i framtiden.
Nästa morgon fortsatte jag mot Belgrad, jag skulle övernatta där nästa gång. Vägen där emellan skulle vara ett slags motorväg, men någon motorväg är den inte, bara något bredare väg, men av mycket dålig kvalitet. Massor av vägarbeten överallt och på långa sträckor saknades det beläggning.
Det var glest mellan mackarna och det såg fattigt ut överallt. Hur kan ett land bli så efter i utvecklingen, visserligen har de varit med om kriget, men de andra länderna i Europa. De hade ju byggt upp sina länder. Här måste det vara något fel på folket och deras mentalitet. Eller var det landets politik som var orsaken, för så såg det ju ut i de flesta länder med planekonomi.
Det är inte så värst långt emellan, ca 40 mil, allt för kort dagsetapp, men tillräckligt på dessa miserabla vägar. När jag nådde fram till Belgrad var jag tvungen att tanka. Stannade på macken och fyllde tanken. Men när jag skulle starta så hände det inget alls. Jag hade ju ingen kick och startmotorn sade inget alls. Vad skall jag ta mig till nu.
Att hitta en reparatör där i Belgrad där de säkerligen aldrig sett en Laverda, jag kände nästan en panik smyga över mig. Att söka fel på mc var inte min starka sida. Men jag tog av sidokåporna i alla fall för att kolla ifall någon säkring hade gått. Men ganska snart upptäckte jag att en sladd, som skulle till startmotor, hade lossnat vid relän. Som tur så var det så enkelt och jag kunde fortsätta färden.
Nu gällde det att hitta hotell Serbie. Det var lätt, den låg vid genomfarten, ett högt hus på hela 18 våningar. Jag var tidigt framme där men fick rummet på 5: e våning. Jag parkerade motorcykeln alldeles intill entrén, för jag litade inte alls på dessa jugoslaver. Sedan åkte jag upp till hotellets restaurang föra att äta en sen lunch, även det ingick i priset. Restaurangen var högst uppe på 18: e våning, och när jag kom upp så var det helt tomt. Jag fick sätta mig vid ett bord och jag fick matsedeln. Men jag kunde ju inte läsa den, så pekade jag på något, men det var slut. Så verkade det vara med alla rätter så till slut frågade vad som de hade kvar.
Jag fick till slut en rätt som var något mellan pytt i panna och svensk kalops. Den kom i en bucklig aluminiumform och såg väldigt oaptitligt ut. Men smaken var god och jag åt upp allt. Efter måltiden gjorde jag en liten promenad i omgivningen och det var också en chock för mig. Det var skräp överallt. Det verkade så som om folk kastar ut sina sopor genom fönstren på baksidan av huset. På framsidan kunde det vara någorlunda, men på baksidan fanns allt skräp, gamla möbler, klädtrasor o.s.v. Skall det någonsin bli ett civiliserat land av detta funderade jag då.
Mot kvällen skulle jag åter upp till restaurangen för att äta middag. Men hissen fungerade inte. Det var bara att gå upp de 13 våningarna, men jag har upptäckt att hissarna i alla östländerna fungerar lika dåligt, det har jag erfarenheter om.
Nu fanns det folk i restaurangen, det var nästan fullt. Jag blev placerad att sitta tillsammans men en holländare, trevligt, jag hade ju någon att prata med i alla fall. När jag skulle beställa mat så rekommenderade holländaren mig att äta något som han brukade beställa och som verkligen var gott. Och så gjorde jag, men till min förvåning fick jag samma rätt som tidigare på dagen till lunch. Så gott var det ju inte att man skall äta samma två gånger i rad, men gjort är gjort.
Holländaren var inköpare av skinn och läder och reste i dessa länder väldigt ofta. Han frågade vad jag gjorde i Jugoslavien, och jag berättade till honom om mitt uppdrag. Han sade att den hade kommit en stor mängd nya motorcyklar till Jugoslavien, han såg när de lastades ur ett ryskt transportplan. Men jag trodde inte att de hade något att göra med FIM-rallyt.
Nästa morgon orkade jag gå upp till restaurangen de tretton våningarna, utan jag åkte i väg utan frukost. Jag hittade vid vägen ett litet ställe där jag åt frukost. Motorvägen förbi Belgrad tog snart slut, nu var det samma dåliga och smala väg ned till Grekland. Vid Skopje var vägen nyanlagd förbi staden, den gamla hade ju blivit skadat vid jordbävningen ett par år innan.
Där längre ned skulle man sedan mot Bitola, vilket skulle också vara mötesplats för svenskar. Jag körde fram till Ohrid för att få mitt hotell. Nästa dag skulle jag sedan åka och möta alla svenskar i Bitola. Men vägen där går över bergen och det kan bli väldigt svårt att åka tillsammans med så många. Så jag bestämde med några andra svenskar att vi i stället skulle träffas i Resen, en liten by ganska nära Ohrid.
Jag skickade en svensk till Bitola för att meddela till de ev. samlade där den nya mötesplatsen. Jag tror inte att alla kom dit, men det var inte heller varken nödvändigt eller viktigt.
Målgången var på södra ändan av den lilla staden på en sluttande åker med fruktträd. Målgången tog tid, jugoslaverna saknade rutin och resurser. Dessutom kunde de inga språk, så allt blev mycket svårare. Men till slut var alla i mål. Tältplatsen var också där på åkern utan några större faciliteter, men det var inte heller långt till hotellen där.
Jag bodde i det största hotellet, Ohrid, men inte fungerade hissen på det stället heller. Och när jag skulle bada, så tog det för mig över 3 timmar att fylla badkaret med varmt vatten. Vattnet rann så sakta att den hann kallna innan jag kom ned i badet. Första klass hotell?
Alla hotellboende deltagare bodde i de tre hotellen där vid stranden utom ryssarna. De hade helt eget hotell bara för dem Och deras motorcyklar stor i prydliga rader ordnade efter färger.
Bengt Björklund var också där, och var förstås nyfiken på deras maskiner och gick dit att fotografera och eventuellt intervjua någon ryss. Men han blev bortmotad. Han hann i alla fall konstatera att alla hade nästan samma mätarställning, det kunde inte vara riktigt. Vi smög dit en gång till för att fotografera mätarställningarna, och det visade sig att vad deras mätare visade var bara litet mer än avståndet mellan Belgrad och Ohrid.
Hade ryssarna transporterat alla motorcyklarna till Jugoslavien, det är ju mot reglerna. Tydligen är det så viktigt för ryssarna att vinna att de alltid skall fuska. Det är inte för först gången de åkt fast för fusk. Nu blev ryssarna där arga på oss och satte ut vakter som mutade bort alla. Men vi hade fått reda på så mycket vi ville.
De gemensamma måltiderna hade man på hotellets terrass mot sjön och det var trevlig plats. Vädret var också varmt och soligt hela tiden. Jag satte på en hel del sammanträden och de brukade ta tid. Alla klagade på allt och ingen kunde ge riktiga svar på något.
Jag hamnade även i ett önskeprogram i Radio Skopje. Jag fick önska ett musikstycke, för de hade ju allt. Jag ville då höra ”Swedish Rhapsody”, men efter en stund fick jag höra att de inte hade det. Ny önskan, minns inte vad, men det hade de inte heller. Och det slutade med att jag fick önska den skivan de hade och föreslog mig, de som hade allt enligt dem.
Men det har blivit kvar i mitt minne en italiensk ung kille. Hans lilla motorcykel hade gått sönder ca 2 mil före Ohrid, men han kom i mål, ledande sin motorcykel. Han kom mycket sent, på natten, men hans ihärdighet belönades och han blev inte utesluten på grund av sin sena ankomst.
Men jag fick mycket problem där. SVEMO hade ju skickat vandringsprisen per post till Jugoslavien, i mitt namn. Där var också t-shirt till alla deltagare, det hade Monark skänkt. Men allt satte fast i tullen i Belgrad. Och om jag skulle få ut dem skulle jag åka dit personligen. Dessutom skulle jag få betala tull till allt, och det var inte heller litet med pengar.
Jag försökte få federationen att hjälpa till att få ut dem, men de verkade vara måttligt intresserade. Jag hade inte pengar till att hyra bil, för att åka till Belgrad och försöka få ut grejerna. Jag beslöt till slut att allt skall returneras till Sverige. Tröjorna behövde de inte returnera, de kan de få behålla om dem vill.
Andra dagens utflykt skedde med egna motorcyklar. Alla skulle köra till södra spetsen av Ohridska sjön. Där kunde man bada i det klara vattnet och där fanns det underhållning. Vi fick även lunch där och till det mycket brännvin. Tänk, alla skulle ju köra tillbaka på den krokiga bergsvägen. Jag, som var jury medlem, åkte buss med andra i juryn. Detta för att vi skulle kunna åka tillbaka tidigare och börja dagens sammanträde.
Då jag inte fick vandringspriserna och tröjorna till Ohrid, så jag ville inte vara med på några sammanträden alls. Jag var arg på den jugoslaviska federationen och hela Jugoslavien. Min första resa här i detta land verkade inte alls bli succé för mig. Bara problem och bekymmer, men jag tror att allt det berodde på rädslan om allt det okända som mötte mig.
Jag satte på hotellterrassen och blickade över den spegelblanka Ohridska sjön. Där bakom fanns det ett stängt land, Albanien. Och medan jag satte där i mina funderingar så kom det en ung jugoslavisk kille till mig och med sin dåliga tyska försökte förmå mig att ta honom med mig till Europa eller kanske till Sverige.
Han visste nog inte mycket. Och att leva där nere i Makedonien i fattigdom kunde väl inte vara så kul. Så jag förstod honom att vi och våra motorcyklar var väldigt lockande och vi var säkert väldigt rika i deras ögon. Men han hade ingen utrustning, inga pengar och jag ville inte alls skaffa mig bekymmer. För bekymmer hade det blivit vid varje gräns. Och skulle jag betala för hans mat och övernattningar o.s.v.
Men jag blev inte av med honom. Han dök på mig överallt, till slut vågade jag knappast visa mig utanför hotellet, för dit fick han inte komma. Jag hade dessutom dåliga erfarenheter av jugoslaver sedan förra FIM-rallyt, då de lurade av alla märken och medaljer från Ulf.
Sista dagen hade vi inget speciellt program, så vi åkte till staden för att se oss om litegran. Vi parkerade motorcyklarna alldeles vid kyrkogården och några stannade där hela tiden för att hålla ett öga på hojarna. För långfingrade personer fanns det gott om i det landet.
Jag sade till killarna att inte lämna sina hjälmar på motorcyklarna, så som man gör hemma, de kan försvinna. Men det trodde de inte, för där fanns ju flera som skulle bevaka hojarna.
Jag gick med Hasse och Barbro till den lokala lördagsmarknaden för att titta. Vi var förstås nyfikna på det hela, men det var inget märkvärdigt. Inte mycket annorlunda än hemma, men naturligtvis betydligt enklare.
När vi kom tillbaka då hade Hasses hjälm borta. Och de killarna som var där hade ändå hela tiden bevakat, de satte ju på stenmuren bara ca 2 meter från motorcyklarna. Jag hade blivit av min S-märke, den hade de pillat bort samt några andra mindre dekaler. Hur de egentligen lyckats med det mästarstycket, dekalerna är ju inte så enkla att ta bort. Och vid den uppståndelsen försvann 2 hjälmar till fastän vi stod bredvid. Jäkla ungar, det fanns det gott om där, nyfikna ungar. Det jag sade om långfingrade personer var så sant.
Vi åkte tillbaka till hotellet och fick då reda på att alla deltagande nationerna skall ställa sig i ordning för ett slags parad. Vi skulle köra in till staden, en liten runda där och sedan tillbaka till hotellet. Ryssarna ställde sig i ordning, de kunde den konsten. De hade blivit drillade i Ryssland och troligen var alla deltagare militärer.
Det blev flera rundor på den ganska så korta triangelformade paradvägen. Detta var troligen den första nationsparaden på FIM-rallyt. Jag var inte med, jag var sur fortfarande på organisatörer. Och jag gick inte heller till prisutdelningen. Den var i något ställe på staden, Hasse lovade hämta den obligatoriska bucklan. Några andra priser lärde vi inte få. Och om vi fick några priser, det minns jag inte heller.
Nästa dag skulle vi tillbaka och nu hade jag inga hotell bokade längs färdvägen. Så jag bestämde för mig att följa med Hasse och Barbro till Dubrovnik, för dem skulle därifrån över till Italien. Hasse skulle till Laverda-fabriken, för han skall så småningom börja arbeta där. Vi skulle över Montenegro och följa kusten vidare.
Vägen var smal och dålig och vi tog en genväg för att förkorta körsträckan. Men den vägen var ännu sämre och det fanns många besvärliga vägbyggen där. Det var inte som här hemma, man stängde inte alls vägen för trafiken utan man fick köra där i bland grov shingel och stenar. Barbro, som körde egen mc, vågade inte köra på sådana ställen, så Hasse fick köra även hennes maskin över på sådana ställen. Så allt tog tid, vi kom inte så värst långt den dagen.
När vi mot kvällen kom till en gruvstad, sökte vi något ställe för övernattning. Vi hittade ett alldeles nybyggd motell alldeles vid infarten. Huset såg inte alls vara färdigbyggd, men vi fick i alla fall plats där. Under huset fanns det även garage för våra motorcyklar. Vad staden hette, det har jag glömt, möjligen var det Ivangrad.
Vi fick även mat på stället, ganska trevligt men huset var bara halvfärdigt. Vi träffade där i restaurangen (?) en engelsk gruvingenjör som bjöd oss på drinkar efter maten. Han ville ha någon att prata med, hela hans liv var ganska så tomt. Hans familj bodde i England och han hade ganska litet med frihet att besöka dem. Han var verkligen glad att träffa några västlänningar.
Nästa morgon skulle vi vidare mot kusten, det hade varit ett rejält åskväder under natten.Vägen över bergen i Montenegro har otaliga kortare tunnlar, helt mörka och ibland även krokiga. Nattens oväder hade också orsakat otaliga ras på vägen, så vi fick köra extra försiktigt. Bakom kröken kunde det vara en grushög som tog halva vägbanan.
Men jugoslaverna körde som bara den. Fort eller fortare, det var det enda som gällde deras trafikkunskap. Vi upplevde flera krockar på vägen, till och med i tunnlarna. Förbi Titograf, en stor och sotig industristad, men tur så gick vägen förbi staden.
Strax efter där på höjderna hittade vi en liten fin restaurang vid vägen. Det blev lunchpaus och det var dagens trevligaste händelse. Jag åt forell, den fick man helt färsk, för där i bäcken fångade man dem direkt efter gästens önskan. Som grädde på mosen spelade man i bakgrunden Schuberts ”Forellen”.
Vi fortsatte vidare mot kusten på denna krokiga bergsväg och det var lika många tunnlar här som på den nybyggda delen. Vi var med och vittna ett antal olyckor. Vi till och med fick vara med och vända en Volkswagen på rätt köl efter en vurpa. Men vägen var också såphal just på det stället. En kort häftig regnskur blir alla dessa vägar väldigt hala på grund av att så många kör tvåtaktare, vilket ger en tunn oljehinna på asfalten.
Vi kom till slut till Budva och det kändes skönt. Vi skulle fram till Dubrovnik, men någonstans där emellan var man tvungen att åka ett kort stycke men landsvägsfärja. Man kan åka runt den viken, men sträckan blir bra mycket längre och tar mycket längre tid.
Vi skulle ta färja från Dubrovnik till Bari i Italien, men den färjan går först på kvällen. Nu hann vi förstås inte med dagens färja utan var tvungna att hitta någonstans att övernatta. I hamnen fanns det ett stort hotell, för dyrt tänkte jag och väntade tills de andra, Lodesten och Blomqvist och andra var och frågade.
Jag stod där på gatan med Arborelius och avvaktade. Då kom det fram till oss en kille och frågade om vi behövde rum för natten. Han bodde på en liten sidogata bara 50-tal meter längre borta. Vi följde med och det verkade bra. Vi bodde privat men det var både rent och trevligt. Värdfolket bjöd oss på sligovits, innan vi gick ut för att hitta något att äta.
De andra fick inga rum i det hotellet utan fick söka vidare. Staden hade ju varit ganska stor turistcentra någon gång tidigare, men de flesta hotellen tycktes dock vara halvbesatta. Medan vi var ute så undersökte vi även avgångstider och priser och sådant eftersom färjeterminalen var mitt emot där vi bodde.
Nästa dag ägnade vi för turism, vi var runt i den berömda gamla staden där gatorna är av marmor. Den gamla staden är som en ö, mycket trevligt att se. Vi åkte även linbanan upp till toppen av berget alldeles intill, därifrån hade man fantastisk utsikt över staden.
Till slut närmade sig tiden att vi skulle till färjan. Det var inga konstigheter, men färjorna var inte alls av den kvaliteten jag var van vid, finlandsfärjorna. Vi bodde i 4-mans hytter och det gick ju bra. Åt gjorde vi också ombord i baren där. Därifrån kunde man se genom glasväggarna alla badande bassängen.
Även om det var sommar så blir natten ändå ganska så kall ute till havs. Vi försökte sitta ute ett tag, men till slut var det för kallt, så vi gick till kojs. När vi vaknade nästa morgon så var vi nära Bari.
Tullen i Italien är en speciell institution. Petiga tullare i visa saker, stora herrar i uniform och de vill verkligen demonstrera sin makt. Vi hade inga problem, men det är denna växling av pengar och inköp av bensinkuponger, det tar så lång tid alltid. Efter det skulle vi söka upp en lämplig affär, för Hasse skulle köpa sig hjälm. Han hade ju kört utan hjälm ända från Ohrid.
Italienska motorvägar är ganska fantastiska. De är privatägda och man får betala avgift för att utnyttja dem. Men vi kom ändå inte så långt den dagen utan vi stannade utanför Bologna, hittade en tältplats där och blev där för natten. Jag hade ju inget tält men den gången fick jag kinesa med Hasse och Barbro. Lodestens hade lämnat oss redan tidigare, de skulle bl.a. till Rom.
Hasse och Barbro skulle till Breganze till Laverda-fabriken och de andra, vilka de nu var (?) de åkte också på annat håll. Så våra vägar skildes där. Jag åkte mot Brenner passet och hemåt. På resten av resan hände faktiskt inget särskilt, men annars hade detta besök i Jugoslavien varit den mest händelserika resan hittills.
Text: Aimo Nietosvuori