Och så var det dags att planera för årets FIM-rally, som skulle organiseras av Tjeckoslovakien. Målet skulle vara i Prag, den gamla vackra huvudstaden. Prag hade ju gått framåt med Dubjecks hjälp, men hans närmande mot väst krossades av ryssarna våren 1969.
Nu var ordningen återställt och lugnt i landet, men Pragborna hade fått viss försmak om den västliga världen i Europa.
Jag hade planerat att Ulf skulle vara stor nog för att kunna följa med mig till det stora äventyret. För äventyr var det ännu även för mig, så van var jag inte än att resa runt i Europa. Men skulle han orka och sitta still så långt. Men genom att ta täta pauser, kanske klarar han det. Han var ju bara 11 år.
Själv var han villig förstås och han hade ju åkt motorcykel med mig sedan han var liten. Han hade ju fått en barnhjälm från sportdepån och skinnbyxor hade han också… (hade haft, för nu var de alldeles för små. Så var det även med den hjälmen)
Jag köpte honom av crossbyxor som fanns med blå och gul revär på sidorna samt ny hjälm. Han blev så fin i sin nya utrustning.
Anmälningarna gick på den tiden till SVEMO. Det var nytt och de visste inget om detta FIM-rally. Jag visste inte heller så värst mycket, men något hade jag hunnit lära mig under de tre åren jag varit med.
Allt ordnade sig till slut och jag fick mina papper och sådant. Ordnade pass och visum och allt som behövdes för sådan resa på öststaterna. Beställde även rum i Berlin för hemresan.
Det blev dags att åka så vi packade väskorna som hörde till Laverdan och jag hade dessutom en extra väska med mig på pakethållaren. Kläder och regnkläder förstås. Fastän de inte var alls som dagens, de var enkla och nästan som engångs plagg av tunn plast.
Vi tog avsked och begav oss i väg. Jag hade lovat att pausa varje 10: e mil, för att Ulf skulle kunna orka med. Om han skulle till ex bli för trött, skulle han kanske kunna somna där bak, och det var ju inte så bra det.
Men allt gick bra, det var en vacker sommardag, soligt och lagom varmt. Efter de många pauser var vi till slut framme i Helsingborg, där vi skulle hälsa på hos familjen Holm, där jag blivit ”adopterad”. Vi stannade hos den någon timme på eftermiddagen, för båten från Trelleborg till Sassnitz skulle inte gå förrän sent på kvällen. Men Ulf var otålig, vi skulle i väg trots att vi hade mera än 4 timmar till färjans avgång.
Så vi fick hänga lång tid i hamnen i Trelleborg men till slut kom vi i väg. Vi hade hytt för den korta natten, färjan över skulle ju ta bara 4 – 5 timmar.
Det var rätt fantastiskt att Ulf orkade upp trots den korta natten och vi var färdiga att fortsätta. Men först i tullen var vi tvungna att köpa oss en trafikförsäkring, tur och retur, trots att vi hade ett grönt kort. Men enligt dem gällde det inte i Östtyskland. Det var bara att betala, det var inte så dyrt, men retade ändå mig, att våra försäkringar inte gällde. Men det kommunistiska systemet var ju uppbyggt på att trakassera utlänningar för att liksom bevisa att deras system var bättre och rättvisare.
Jag visste redan från början att jag var tvungen att använda s.k. transitvägar, men de var ju inte alltid de kortaste eller snabbaste. Ofta var det ju bara att följa strömmen av långtradare, för dem visste vilka vägar som gällde. Eftersom det var så tidigt på morgonen så fanns det en hel del vilt på åkrarna runt om vägen. På ett ställe var jag nära på att krocka med några hjortar som helt överraskande kom över vägen.
Vi gjorde några pauser på rastplatser och observerade att en svart bil ofta körde om oss vid olika ställen. Till slut stannade jag bara vid bensinmackar för säkerhetens skull.
Vi skulle övernatta i Dresden, jag hade beställt rum där i Dresdens motell. Men att hitta det, det var inte så lätt. Staden är ganska så stor och trafiken ganska så tät med alla spårvarnar och bussar. Men vägen mot Prag var väl märk som transitväg. Så vi hittade motellet vid utfarten. Motellet var nytt och hade rätt så hög standard. Vi bytte om oss och åt en god middag i motellets restaurang och sedan bestämde vi att åka till staden för att bese den berömda staden något.
Men vi var inte alls långt borta. Det hela var rätt tråkigt, väldigt typiskt öststad. Massor med propagandaplakater, bakom dem gömdes på många ställen alla de ruinerna som fanns kvar efter kriget. Gatorna var inte återställda trots att det var för 25 år sedan kriget var slut. Många av stadens berömda vackra hus var förstörda och inte återuppbyggda. Tragisk syn överallt. Och detta är vad kommunismen vill sprida över hela världen.
Vi återvände till motellet och Ulf han trivdes. Han hade aldrig tidigare varit med om sådant här, att bo i ett motell i främmande land. Nästa morgon, efter en god frukost, fortsatte vi mot Zinnwald och över bergen där mot Tjeckoslovakien. Vägen är smal över bergspasset där, omöjligt att köra om dessa krokiga och smala vägar med massor av tunga lastbilar och långtradare.
När vi kom till tullen i Tjeckoslovakien blev det stopp. Man undersöker allt, jag måste även växla pengar ett visst belopp för varje dag jag ämnar stanna i landet. Men i och med att vi var deltagare i FIM-rallyt var det plötsligen inget tvång till det. Vi hade ju redan betalat en massa, bl.a. var hotellboendet redan betald.
Men övrigt var tullarna petiga, jag fick till och med klä av mig skinnjackan, för det putade ut på magen. Jag hade ju min kamera där innanför för skydd för regn. Var de verkligen fantasilöst dumma eller var det också bara trakassering av utländska besökare. De ville gärna ha besökare från väst och deras pengar, men samtidigt var de väldigt dumma mot dem. Efter nästan 3 timmar i tullen fick vi sedan fortsätta vidare mot Prag.
Vi kom i god tid dit så vi gick in på tekniska museet och såg mycket intressanta saker där. Där fanns det både gamla bilar och flygplan, men även mycket annat och intressant. Sedan åkte vi till samlingsplatsen.
Samlingsplatsen där var utanför en idrottsarena, men vi hade bestämt att vi alla svenskar skulle träffas en bit utanför Prag i ett litet by som troligen heter Slany. Vi var fortfarande inte så många, hur många, det minns jag inte. Och om jag inte hade bilder från det tillfället, så skulle jag inte minnas en enda person. Men fotografier påminner mig om dem.
I kolonn körde vi fram till målet vid idrottsplatsen och där var också Parc Fermé. Motorcyklarna skulle egentligen bli stående där hela 3 dagar, men eftersom jag var svensk delegat, fick jag ha min mc, för jag kanske behövde den.
Vi fick där för första gången egen tolk, en trevlig kille med två söner med sig. Han hade bott i Sverige och talade därför god svenska. Och det var verkligen behövligt.
Strax vid målgången blev det problem för mig, pengarna från Sverige hade inte kommit till arrangörerna tillhanda och vi skulle inte få vara med. Efter en del telefonsamtal och telegram till Svemo, klarades dock saken. Felet var ju hos arrangören och banken de anlitade.
Jag och Ulf blev anvisade till Park Hotell, stadens nyaste och bästa och där skulle vi bo nu tre nätter. Det såg väl bra ut, men började man granska det hela så var det inte alls så som vi var vana vid i Sverige. Dåligt bygge hela huset var bara ”smäck” det hela.
Jag gjorde även ett besök på campingplatsen för att se hur det egentligen såg ut där. Jag minns inte så mycket av det besöket, inte mera än att jag träffade där Bengt Haikola för första gången. Han var finsk men var anmäld med oss till FIM-rallyt. Han var väldigt liten än till sin ålder så man hade fått sänka sadeln på hans Honda, för att han skulle kunna klara av att hantera den.
Jag var tvungen att vara med på flera sammanträden och på andra officiella händelser, så Ulf fick vara ensam på hotellet långa stunder. Han var fantastisk, klagade aldrig. Han hade fått av mig litet med pengar så han satte i baren och drack juice och pratade med barmästaren. Visserligen på var sitt språk, men de tycktes trivas.
Hissarna i den byggnaden var i klass för sig. Tur som det var så bodde vi bara i tredje våningen, man gick upp dubbelt så fort som hissen. När Ulf på kvällen skulle duscha sig, så gick det inte att stänga av varmvatten kranen. Vi fick kalla på hjälp och det hela slutade med att vi fick flytta till ett annat rum våningen ovanför. Där fick vi knappast alls något varmt vatten.
På andra dagen var vi på ett speedwaystadion och fick se där gymnastikuppvisningar, så typiskt för öststaterna. Visst kan de detta, men det var inte imponerande för oss motorcyklister. Vi fick även se fallskärmshoppare, men övrigt var allt ganska fantasilöst.
Sedan fick vi göra en stadsvandring, började med slottet där regeringschefen bodde. Jag minns inte deras namn, politik har ju inte intresserat mig, men vi granskade noga dessa vakter, stenstatyer, och hur vi än försökte få dem att le, så gjorde de inte det ändå.
Vi gick över Karlsbron, den berömda bron över Moldau och fick även se en hel del av de gamla byggnaderna i gamla staden. Många var återställde efter kriget till skillnad vad vi sett i Dresden. På ett ställe var det enorm trängsel framför ett skyltfönster och vi var förstås nyfikna också. Där i skyltfönster fanns det en Honda 500, en verklig sällsynthet i Tjeckoslovakien och i andra öststaterna. Men priset var något helt ofantligt.
De gemensamma måltiderna var i någon stor lokal nere i staden, vi skjutsades dit med bussar. Trevligt och stojigt och mycket öl, men vad annars, men allt annat har liksom fallit bort från mitt minne.
Tredje dagen var alla delegaterna inbjudna till stadshuset på en lunch med borgmästare. Jag hade Ulf med mig där. Vi fick bese hela stadshuset och även den mycket märkliga astronomiska klockan uppe i tornet. Klockan var från Kopernikus tid, hur gammal, det minns jag inte numera, men imponerande i alla fall.
Sedan blev det liten lunch, gående bord med mycket mat. Jag satte tillsammans med herr och fru Stienlet och trots att jag inte talar franska alls, så hade vi väldigt trevligt vid det bordet. Det var den gången då jag fick lära mig att äta jordgubbar med rödvin som sås till dem och inget grädde.
Hur det gick i prisutdelningen, vi fick väl något pris. Möjligen ”Prix Italia” för unga förare under 21 år. Jag vet inte varför jag har inte lagt beslag till dessa resultat eller att ha dem i minnet. Men det skulle vara allt för mycket förstås att hålla allt sådant i mitt minne, där skall ju finnas utrymme för så mycket mera och viktigare. Jag har dessutom alltid sagt att det inte är att vinna som är alltid det viktigaste, det är viktigt att delta.
Men någon kompositör i Tjeckoslovakien hade gjort en FIM-fanfar, den framfördes för första gången där. Meningen var att det skulle bli officiell fanfar för arrangemanget, men den har inte framförts efter den händelsen. Jag fick den på skiva men har gett bort den till SMC.
Tidigt nästa morgon startade jag och Ulf återfärden, vi skulle ju ända fram till Östberlin, för jag hade bokat hotellrum där. Och tur för det, det tog väldigt lång tid i tullen, hela 4 timmar. Det var nästan ofattbart, de skulle ju bara titta på passen. Men dessutom tvingades jag lösa en ny försäkring, för den som jag hade var inte giltig enligt dem. Och mot sådan övermakt kan man inte bråka, det var bara att vänta.
Mot kvällen kom vi äntligen till Berlin, men även där var det speciella kontroller innan vi släpptes in.
Jag hittade till slut Hotel Berolina men klockan hade redan hunnit bli över 7 på kvällen. Vi skulle inte få stanna där, för utlänningarna måste anmäla sig hos ”Vollkspolizei” före de stänger, kl 19.00. Men jag vägrade lämna hotellet, vi hade beställt och betalat rummet och dessutom talade jag om att jag hade ju ett barn med mig och vi behöver vila.
Vi blev inte utkastade och vi fick stanna. Vi hann även äta en middag innan vi gick ut ett tag för att se hur Östberlin egentligen såg ut. Vi bodde alldeles nära centrum, nära Alexanderplatsen och det höga TV-tornet. Vi skulle även åka dit upp men tyvärr var vi för sent ute. De skulle stänga så ingen fler fick åka upp.
Vi fick gå tillbaka till hotellet, och hissen där var lika eländig som i Park hotell i Prag. Men med tålamod så kom man upp. TV hade inga kanalväljare, så vi kunde se bara östprogram. Stackars människor, så styrda de var i allt. Staten bestämde allt i deras liv, till och med TV-programmen.
Vi kunde inte heller stanna längre än den natten, vi hade ju visum för de två dagarna. Tidigt på morgonen åkte vi vidare, men att hitta ut från Berlin till den transitvägen som ledde till Sassnitz, det var inte lätt Till slut stannade jag en mc-polis och bad honom att visa mig vägen. Och villigt visade han mig till rätt väg.
Vädret hade också blivit sämre, mulet och tidvis duggregn. Men vi skulle vidare, vi skulle hinna med någon färja, men vi hade ju ingen hyttplats den gången. På ett ställe tappade jag väskan där bak, där hade jag 4 st mockakoppar med FIM-rallyemblem som jag fått i present. Till min lycka höll de.
I duggregn kom vi fram till hamnen och vi vinkades att köra ombord direkt utan väntan och flera kontroller. När vi hunnit parkera motorcykeln, då lade färjan ut direkt. Det var tur att vi kom så i tid annars hade vi fått vänta flera timmar till nästa färja. Nu skulle vi vara framme i Trelleborg mot kvällen. Vi hade ju planer att orka köra ända fram till Påryd, där Morfar bodde. Britta skulle ju också komma dit samma veckoslut.
Men regnet hängde i luften och det kom stänk då och då. Inget vidare mc-väder men Ulf klagade inte. Men regnet ökade och till slut var vi rätt genomblöta. Det började bli kväll och jag förstod att vi inte skulle orka köra fram till Påryd den dagen. När vi var i Blekinge vid Norge strand, beslöt jag att vi söker natthärbärge någonstans. Där fanns så där lagom också Norge Motell och de hade visst någon stuga ledigt vi kunde hyra.
Av med allt som var blött och vi hoppades att de kläderna skulle hinna torka något till nästa morgon. Vi satte värmen fullt på elementet och sedan gick vi ut för att hitta något att äta. Det blev rätt skralt, det var stängt på nästan alla ställen och i motellets servering fick vi bara något mycket enkelt. Det fick duga, bara vi fick något till livs.
Nästa morgon var det lika skralt till frukost så vi åkte i väg utan någonting. Någonstans vid vägen skall det väl finnas något som är öppet, så vi får frukost. Men det var dåligt överallt. Vädret hade i alla fall blivit bättre, det var soligt och rätt varmt.
Och innan vi märkte så var vi redan på stället vi skulle ta vägen till Påryd. Den vägen var bara grus och än blöt av regnet. Det stänkte ordentligt och både vi och motorcykeln var helt leriga. Vi kom till Kettilhult och Morfar var på gården när vi anlände. Vi fick klä av oss de leriga kläderna och hänga dem på tork. Och medan vi gjorde allt det så kom även Britta.
Det blev ett par dagar där, men jag var tvungen att åka tillbaka till Västerås, för jag hade ju några anställda och ingen av oss var hemma.
Mitt tredje FIM-rally var trevligt och allra trevligaste var det ju att Ulf också var helt nöjd med resan, även om jag inte vet, om han verkligen fick så värst mycket av det hela. Men han hade ju fått vara med mig på en långresa med motorcykel.
Text: Aimo Nietosvuori